Tankar under söndagskvällen – om Rolando och Rossi
"för visst är det så att även Rocchi vill fortsätta behålla sin position som försteanfallare och framtida kapten i laget…"
Ena veckan går det bra, andra veckan går det åt skogen.
La Lazio, redan oberäkneliga och svåra att hålla koll på denna säsong, blir därmed än mer oförutsägbara. Fett nice.
Men det är förmodligen lika bra det. Jag kan inte direkt påstå att vinsterna avlöste varandra under säsongens första halva.
Frågan är dock hur länge den här trenden kommer att hålla i sig och framförallt om det kommer att räcka? Redan innan matchen var pressen på Delio Rossi och Claudio Lotito minst sagt enorm.
Ingen större skräll dock att Lotito nämns i dessa sammanhang, men Rossi? Stanna bandet och spola tillbaka. Vad är det som händer?
Mirakel-Rossi som med ledningens patetiska lagbygge lyckades slå Milan och ta tredjeplatsen i fjolårets Serie A!
Magiska Rossi som lyckades få ett försvar av Behrami-Siviglia-Cribari-Zauri (med Stendardo som reserv) att släppa in minimalt antal mål förra året!
Makalöse Rossi som spräckte Champions Leauge-oskulden med att under sin första säsong klara 2-2 mot Real Madrid inför 65 000 åskådare för att i den följande hemmamatchen slå Werder Bremen!
Vadå, ska det ta slut här? Med ett mellanår som troligtvis slutar någonstans i mitten av tabellen?
Nä, jag hoppas verkligen inte det.
Rossi är visserligen en skön filur, men han är inte mer än människa. Han har haft två stora bekymmer att plågas med, två bekymmer som han egentligen inte kan lastas för:
1. Fjärdeplatssyndromet (även känt som Udinesesyndromet).
Har sagt det förut och säger det igen: När ett lag tar en överraskande fjärdeplats är det oundvikligt att säsongen därefter misslyckas med att återupprepa samma bedrift.
Udinese klarade sig inte. Everton och Chievo (eh… hur var det nu igen, hur lyckades åsnorna ta sig till en avgörande match?) kvalificerade sig inte ens till turneringen och inte heller har Real Betis eller i år Sevilla lyckats hålla en godkänd placering i ligan.
Och det trots att de sistnämnda förtjänade CL-platsen oändligt mycket mer än Lazio. Men det är egentligen inte heller så konstigt.
Askungesagan måste ta slut någon gång och Champions League handlar om så mycket mer än ren vilja. Du måste ha lite mer kvalité och du måste framförallt ha erfarenhet. Komponenter i ett lag som inte alltid kan fås med pengar.
2. Vinters värvningar borde ha kommit för sex månader sedan.
Cred till Lotito för att han faktiskt öppnade plånboken, men det är för seeeeent! Den trupp som fanns tillgodo: Ballotta/Muslera i mål, Manfredini av någon anledning i startelvan, underpresterande Makinwa, katastrofalt försvar… Ja, då går det som det går.
Och det kan inte ens Rossi ändra på.
***
Vintermercaton tar oss till nästa punkt – Rolando Bianchi.
Om vi tänker efter för en sekund – vad kan han egentligen tillföra det här laget?
Sen tidigare har Lazio i sin trupp haft ett av de mer produktiva anfallsparen i Serie A – Tommaso Rocchi och Goran Pandev.
Behoven i denna del av truppen var att antingen, om nödvändigt, byta ut båda två eller ersätta en av dem med någon bättre. Någon som är så pass bra att det skulle ha varit värt att bryta samarbetet mellan de tidigare två. Är Rolando den spelare vi söker efter?
För är det inte så att de – den evigt springande italienaren och den evigt dribblande makedoniern - tillsammans nästan alltid producerat, även om de individuellt sett har haft sina svackor?
Det tog exempelvis ett tag efter Di Canios avsked innan Pandev kunde etablera sig i startelvan, en tid då Rocchi sågs som Lazios bomber i anfallet.
Under hösten har däremot Rocchi underpresterat samtidigt som Pandev hyllats till skyarna, stundtals med all rätt efter att ha mäktat med sina första fyra mål i Champions League under det nu avslutade gruppspelet.
Det är lätt att vara efterklok eller att ha en benägenhet att alltid kritisera, men kanske det hade varit fördelaktigt att istället ha införskaffat en ersättare till Makinwa (dvs en tredjeanfallare)?
Förslagsvis en yngre anfallare som skulle kunna tänka sig att på ett fåtal års sikt slå sig in i startelvan, ungefär som Pandev för några år sedan, och som på allvar skulle kunna börja konkurrera när väl en av de första två anfallarna säljs?
Ett alternativ skulle ha kunnat vara att köra på Bianchispåret, men istället valt någon som nyligen under hösten presterat och som därmed på allvar kunde börjat konkurrera från match nummer ett. Gärna då utan att bli utvisad också.
Låt oss inse fakta – Bianchi är för bra för att hållas på bänken och det vet han själv. Samtidigt har Rossi hittills undvikit att spela honom från start och för varje match som går blir det allt viktigare för den unge italienaren att ta tillvara på de fåtal chanser han får.
Och det är nog de övriga också medvetna om, för visst är det så att även Rocchi vill fortsätta behålla sin position som försteanfallare och framtida kapten i laget…
***
Vi avslutar med ett citat.
"Finally, on Antonio Cassano, who seems to have finally found his form again at Sampdoria, he said: "With Cassano, I have a good respectful relationship. I respect him for his qualities as a footballer and he respects me for what I'm doing in the football world, at least that's what he told me privately."
-- Claudio Lotito
***
Rolando Bianchi – en smart eller onödig investering av Lazio? En övergång som bara gynnar honom själv eller ett försök av Lotito att lugna supportrarna? Diskutera gärna i forumet!
