Veckokrönikan - Om Milan och Mudingayi
För att öka Lazioredaktionens produktivitet kommer denna krönika att inleda en ny artikelserie - veckokrönikan - med förhoppning om att den kan uppmuntra till vidare diskussioner på forumet. Ta gärna chansen och dela med dig av din åsikt!
Arsenal mot Milan. Det är några år nu som jag väntat på ett sådant möte, en kamp utöver det vanliga.
Varför? Låt mig förklara det hela genom youtube.
Efter att halvnoggrant ha följt den europeiska fotbollen under några år kom jag fram till slutsatsen att inget italienskt lag kan slå Arsenal, speciellt inte om det handlar om en kamp över två matcher.
Bortamötena mot Roma och Inter var båda storslagna, speciellt den senare där Javier Zanetti - då liksom nu en ytterst respekterad kapten i Serie A – förnedrades efter en duell med Henry.
Juventus försökte två gånger om men misslyckades både 2001 och 2006, där Turinlagets insatser inte går till historieböckerna som de mest underhållande eller väl genomförda.
För er med kort minne försökte även Lazio, inte långt efter att klubbens andra scudetto bärgades för åtta år sedan, dock utan någon större lycka.
Men fram till nu hade ännu inte Milan mött Londonborna och visst gör det i detta sammanhang en stor skillnad. Milan och upplagorna av ovannämnda lag är som natt och dag.
Två segrar, en final, en semifinal och en kvartsfinal på fem år talar sitt tydliga språk – Berlusconis grabbar är 2000-talets mest framgångsrika lag i Champions League.
Visserligen stundtals på bekostnad av ligaspelet, men ändå.
De flesta har nog inte missat hur dubbelmötet mellan Arsenal och Milan slutade och min hypotes har visat sig stämma mycket väl.
Frågan är dock om Arsenal verkligen gick vidare av egen kraft eller om Milan spelade på ungefär samma sätt som de spelat de flesta matcher i Serie A under de senaste två säsongerna – oinspirerat, segt och trött.
Skulle den senare förklaringen visa sig stämma, att Milans bästa elva inte lyckades hitta en momentan formtopp - samma korta och intensiva briljans i sitt spel som mot Manchester United förra året – ja, varför ska man då som Laziale vara nöjd med oavgjort på San Siro? Och det mot Milans b-lag? Det faktum att Digao deltog i Milans backlinje säger det mesta...
För visst var det så att Lazios elva på pappret var vassare än Milans?
Väldigt kul var det att Rossi äntligen presenterade sin trio – Rocchi, Pandev och Bianchi – även om jag inte kan vara säker på om bortamatch mot Milan är det optimala tillfället att experimentera fram ett anfall.
Det visade sig dock fungera ganska väl och de flesta målchanserna föll i Lazios händer, men precis som så många många gånger förut kom Milan tillbaka och förstörde festen.
Surt.
***
Det känns annars kul att Rolando Bianchi börjar bli van vid livet i Rom.
Få trodde på att en sådan uppmärksammad värvning skulle äga rum över huvudtaget, speciellt när det ändå skulle kosta Lotito skjortan för att köpa loss honom från City.
Ungefär samma situation som för Jimenez alltså. Och visst gick det till slut rätt bra för magikern, även om han på något mystiskt sätt lyckades trolla bort sig själv från Olimpico och från hjärtan hos de supportrar som gick på hans snack.
Det intressanta med Bianchi är däremot att han trots ett rätt medelmåttigt spel (kom igen, han var inte direkt lysande mot Milan) så gör han någonting på planen.
Två mål och en fixad straff hittills, trots att han inte varit självklar från start. Ett gott tecken för framtiden.
***
Det som däremot huvudsakligen uppehållit mina tankar efter mötet mot Milan är mittfältssituationen. Dagens skämt ser ni här, där Mudingayi är näste man att klaga på speltiden. Eller ja, frånvaron av den.
Delio Rossi verkar ha gått tillbaka till att använda Dabo från start, samme Dabo som under 05/06 dominerade så vackert tillsammans med Liverani och som så vackert efterträddes av just Mudingayi. Eller ja, det är så vi vill minnas det.
Känner mig tvungen att ställa frågan om belgaren verkligen lyckades ersätta Dabo på ett värdigt sätt?
Hjärta och grinta används för att beskriva Mudingayis framträdanden i Lazios tröja och det är väl mer eller mindre det som burit fram honom så här långt i karriären.
För något mer utöver det erbjuder han inte, och det räcker inte riktigt för att lag som satsar på att hamna högre upp än en mittplacering. Den fullständiga frånvaron av teknik gör mig oförstående till varför det ryktas om intresse från lag som Liverpool och Manchester United.
Kanske just för att det är ett rykte och inget annat.
Om jag för en sekund begrundar de kvalitéer som Gaby besitter ser jag två användningar för honom – hemmamatcher mot nedflyttningshotade lag och inhoppare i matcher där en enormt destruktiv kraft behövs på mittfältet.
Hans våghalsiga spelstil ger ibland visserligen utdelning då det verkligen gäller – brytningen till Pandev mot Real Madrid är redan en klassiker – men ibland går det bara så enormt fel.
Ta senast mot Milan till exempel. Hans trettio minuter på plan kan förutom en rad frisparkar för fel lag sammanfattas i tre fullständigt dumma kort:
En varning som han själv drar på sig efter en kollision med Gattuso.
En varning som kommer till efter att belgaren felpassar en boll bakåt i planen och ställer Siviglia ensam mot Pato.
Ett rött kort som kommer till efter att belgaren misslyckas med en mottagning/rensning och denna gång ställer De Silvestri ensam mot Pato.
Just benägenheten att dra på sig varningar gjorde sig även påmind förra säsongen då hans regelbundna framträdanden med Mutarelli oftast ledde till ett neutraliserat och varnat Laziomittfält efter 30-45 minuter.
Hjärta i all ära, men jag efterlyser: kvalité.
***
Även Mauri har börjat tröttna på frånvaron av speltid och till sommaren kan mycket väl en mindre rensning av truppen ske.
Jag har dock en känsla av att Lazios marknadsstrategier till stor del beror på Delio Rossis framtid och det kan väl i första hand ses som den viktigaste frågan för Lotito…
Tre poäng mot Livorno.
Vad tycker du? Är en poäng på San Siro alltid något bra? Är Mudingayis uppoffrande spelstil en underskattad faktor i Rossis lagbygge? Diskutera i forumet!
