Veckokrönikan - Den rödgula antagonisten
Jag tror det finns ett behov hos oss alla i världen att finna sin antagonist, en nemesis. Ett tydligt svart-vit förhållande där det står klart vem som fiende och vem som är frände.
Det ligger i vår natur att försöka skapa ordning ur kaos. Vi som på ett eller annat sätt valt att följa Lazio får på köpet en given antagonist, Roma.
Men är förhållandet Lazio - Roma svartvit? Är lagen varandras motpart, eller är det så att lagen kan skildras som syskonrivalitet, där vi delar samma mor - passionen?
Mina svar har pendlat genom åren. Som tonåringen var det lättare att se allt svartvit. Roma gick då att hata utan förebehåll. Jag behövde inte ställa frågan varför, det var bara så skönt att ha en ventil där obsceniteter och svärta kunde få fritt utlopp. En konkret nemesis som definierade vän, fiende samt resten.
Ofta är ”resten” värre än fienden. För med fienden delar man ett starkt ömsesidigt band.
Den enda gången jag blivit benägen att ta till fysiskt våld i anknytning till ett derby var när en "icke invigd" gjorde sig lustig över min bedrövelse efter 5-1 förlusten 2002.
Mitt i förnedringen hade den äckliga smilfinken mage att klappa mig på huvudet – ”Tänk, inte trodde jag det var så stor skillnad i kvalité mellan lagen… varför håller du inte Roma istället… Snyggare tröjor har dom också…”
Gliringar från romanistas får man ta, men smilfinkar som helt oberört kan se ett derby och sedan göra sig lustiga, gör mig förbannad. Jag hatar smilfinkar!
På senare år har det raka Romahatet bedarrat. Jag vet inte om det har med mognad att göra. Att förlora gjorde i tonåren så oerhört ont. Men efterhand som tiden går och förlusterna blir fler, försvinner den absoluta smärtan. Istället gläds man extra mycket de gånger man vinner.
Det som en gång var svartvit har geggats ihop till en grå sörja. Jag orkar inte, kan inte hata längre. Ju mer jag bekantat mig med fienden har en klar spegelbild vuxit fram.
Robin Anderssons hade i förgår med en text av PDC i sin blogg:
"Det är sant, i laziali har alltid svårigheterna runt omkring sig. Laziali är naturliga kämpar. Därför valde jag det här laget, de här färgerna. För att vara laziale måste du vara mentalt, fysiskt och spirituellt stark. Många gånger har du känslan att världen skall rasa ihop på dig. Sen hittar du modet inom dig att övervinna krisperioden och gå vidare."
Byt ut laziali mot romanisti och jag tror många Romasupportrar skulle känna igen sig i beskrivningen. Inte minst tänker jag på den gode Marcus Birro. (Det känns så fel att han haft den illvilliga smaken att falla för fienden.)
Läs Birros senaste inlägg, men läs texten som om den hade skrivits av en laziali. klicka här
Känner ni igen er? Det gör jag...
Det var av en ren slump jag staplade in på Olympico 1999 och såg Lazio spela 4-4 mot Milan. Väl på arenan sköljdes jag över av den där intensiva passionen som många av oss har känt nere i Rom. När slutsignalen ljöd pumpande mitt blod ljusblått.
Ruskig är tanken att jag lika gärna kunde ha besökt den eviga staden en vecka senare och då sett Roma. Hade samma känslor väckts? Är lagen bara olika sidor av samma mynt?
Jag vill säga nej, men sanningen är att jag nog lika lätt kunde ha fallit för Roma. Men även om jag drabbats av samma förälskelse så hade närheten till Roma aldrig förmått rota sig så nära hjärtat som Lazio gjort. (hoppas jag)
Jag vet att vissa av oss bara känner ett blint hat mot Roma men även att andra inte har några problem att gratulera våra ”syskon” när de lyckas där Vi gått bet. Själv befinner jag mig någonstans i en grå sörja mittemellan. Jag lämnar er nu med en halvdan allegori och hoppas diskussionen fortsätter på forumet.
”Roms två lag kan liknas vid två dyngbaggar. Den rödgula dyngbaggen drömmer om att puppa till fjäril, bli ren, älskad och vördad. Den ljusblå dyngbaggen däremot trivs bäst i skiten, där får den sin näring. Jag trivs i skiten, här finns verkligheten, här är det varmt.”
Forza Grande Lazio
Ps. Totti är en smilfink
