Resekrönika från Romderbyt - Del 1 av 3
"Det sa bara pang. Sedan så ser jag Daniel hoppa tre rader ner, Pontus försvinna ner mot plexiglasen och jag finner mig själv hoppa runt med någon totalt okänd italienare på ryggen. Valon Behrami har gjort 3-2 mot Roma i den 92:a minuten".
"Innan jag flög ner och såg 3-0 derbyt kunde jag inte veta vad som väntade mig.
Jag kunde bara föreställa mig glädjen som ett mål för med sig, sorgen som ett insläppt betyder, rysningarna när Non Mollare Mai rullar innan matchen och rivaliteten mellan Curvorna.
Inför detta derbyt är jag därför en och annan erfarenhet rikare(blev ju dock inget insläppt mål), och känslan av att veta vad som väntar nere i Rom, på ett kokande Olympico, är värre än att inte veta.
Nu är man mer som en missbrukare, för ett derby för med sig så många adrenalinkickar, så mycket nervositet, att du är på helspänn hela tiden och har en puls som ligger en bra bit över det normala under hela uppladdningen och matchen.
Det är en påfrestande och nästan jobbig känsla, du vill uppleva den där glädjen igen, den där grymma kicken, men samtidigt tar allt som oftast de pessimistiska tankarna över.
Jag lever i en värld med känslor som hopplös optimism.
Jag vill, och hoppas på vinst så jävla mycket, men jag kan inte rå för vetskapen om att det lika gärna kan bli förlust. Det är den vetskapen som tär på mig. Som trycker ner mig.
Men det är när den känslan släpper och bytts ut mot den där rena, vackra,
okrossbara glädjen som uppstår vid en derbyvinst likt den förra, det är då man förstår att alla bedrövelser och skandaler man får uppleva som laziale inte är förgäves.
Det var under det ögonblicket när man var är en av de allra lyckligaste, exalterade, upprymda, kärleksfulla och bekymmerslösa människorna i världen som jag fick reda på hur mycket den ljusblåa klubben i mitt hjärta betydde för mig.
Hur mycket min kärlek till Lazio gav lilla mig.
Och allt du behövde göra var att titta brevid lazialen vid din sida på läktaren för att förstå att du var långt ifrån ensam.
Och oj, vad jag vill återuppleva det ögonblicket!"
Ovanstående rader var det meningen att jag skulle lägga in dagen innan derbyt i alla romanistis favoritblogg, Derbybloggen ,men efter att minnet svikit mig så blev det
inte så. Men det var alltså dessa känslor som jag bar runt på dagarna innan derbyt.
För nu var det snart dags igen.
Jag hade tagit ledigt från jobbet även under måndagen innan derbyt, dels p.g.a att jag var totalt borta i mina tankar redan föregående arbetsvecka och dels för att det skulle vara skönt med lite välbehövlig långsemester.
Vid 12-tiden under måndagen så får jag ett samtal från Norge.
-Konstigt, tänkte jag men svarande.
Än mer förbryllad blir jag när upptäcker att det är en hyperventilerande svensk på andra sidan luren. Det kan bara vara en Pontus med derbyfeber.
Min kusin förklarar att han brukar ha ett snitt på drygt 5 och en halv minut när han hjälper norrmän som har problem med Viasats TV-tjänst, men dagen till ära låg han på 9 och en halv minut(!).
Derbyfeber, minst sagt.
Pontus kom till mig först sent på tisdagskvällen, några timmar tidigare hade jag mött Labbe(Skenderbeu på forumet) på Göteborgs Centralstation.
Riktigt trevlig och tydligen även en uppmärksam kille, för då vi aldrig setts förut så tänkte jag att det var passande med en Laziohalsduk runt halsen för att dra till mig lite välbehövlig uppmärksamhet.
Det visade sig vara ett smart drag, för vips så kom en skrikande kille från det nu mer självständiga landet Kosovo efter mig och presenterade sig. Efter en bit käk hemma hos mig så kom även Pontus med bussen från Oslo och vi satte igång rena rama debatten om nästan allt som rörde Lazio och vi var inte klara förrän klockan var en bra bit över midnatt. Det var egentligen bara Janne Josefsson som saknades kändes det som.
Efter ett par riktigt laddade youtube klipp så gick jag och la mig, men Pontus och Labbe, som sov i vardagsrummet, stannade uppe ett tag till.
Jag vaknade med en mindre baksmälla efter ett antal öl och lite vin dagen innan, och upptäckte att jag hade glömt att packa. Som kille behöver du ju dock inte ha med dig så mycket kläder när du skall på en tredagarsresa, så problemet var ganska snabbt ur världen. Labbe hade redan tagit bussen till flygplatsen, då han flög via London till Rom och det flyget gick något tidigare än vårat.
Jag och Pontus hade bestämt oss för att ta flyget till Milano för att se San Siro och därefter rulla med nattåget till Rom. Vi landade i modéstaden nummer ett runt 16-tiden och satte oss på en flygbuss mot Milanos centralstation. Därefter fixade vi biljetter till tåget och tog lite välbehövlig vila i den värmande solen utanför den mest storslagna centralstation jag någonsin sett.
Byggnaden liknar mer ett palats än ett centrum för tåg och bussar!
Efter en tur med metron så var framme vid San Siro(väljer att kalla stadion det då det går snabbare att skriva). Det mest uppseendeväckande jag fann, stående utanför Interfansens Curva Nord, var inte hur storslagen arenan var, utan mer den mängd av politiska affischer åt extremhögerns håll som fanns vart du än tittade.
Keltiska kors var lika vanliga som "Forza Inter"-klotter på byggnaderna runt omkring, en något skrämmande syn, men föga överraskande. Att Lazio är "facistlaget" nummer ett i Italien får vi laziali leva med, men Inter är utan tvekan inte långt efter.
Efter en underbar pizza så drog vi oss tillbaka mot centralstationen.
Väl där uppstod en ganska rolig, men även ganska äcklig situation, så ni äckelmagade kan avstå att läsa de rader som följer och hoppa över till nästa stycke.
Pontus skulle gå på toa då pizzan satt fart på hans tarmsystem, och som de flesta vet så får man betala lite för att få gå på toaletten på offentliga platser i Italien.
Strax efter Pontus kom en man i 50 års åldern snubblande fram mot "vakten" utanför toaletterna. Den här mannen var packad nått så in i h**vete. Jag har sett folk fulla, men denna mannen med sitt 1.50 euros vin i tetrapack dinglandes från högerhanden tar nog priset.
Han frågade "toalettvakten" hövligt om han fick använda toaletten för att få kissa, han lovade att bara göra det, men vakten var stenhård och bad honom att gå runt hörnet för att göra det om han nu inte kunde betala. Att betala hade mannen inga som helst planer på, och han gick i en ganska beskedlig takt förbi mig och mumlade "porco dio" till vakten.
Han stannade ca.5 meter från mig, ställde sig där och drog på smilbanden och såg nöjdare ut än Totti efter en lyckad rakning av benen. Det var då jag upptäckte varför.
Han stod där och pissade på sig!
Det skulle inte vara alltför omständigt och ansträngande för honom att dra ner byxorna och göra det han så gärna ville göra, men han hade inga planer på att göra som vakten sa. Efter att han var "klar", så gick han fram till vakten med sina totalt genomsura, och riktigt fula, gröna brallor och skrattade innan han begav sig iväg för att göra den vackra, svala Milanonatten osäker.
Då kom den hemska doften från mannens urin.
Det var en sån extrem rutten vinlukt att jag kan slå vad om att en vinexpert utan problem kunnat identifiera vinsorten. Efter att Pontus kommit ut från toaletten och upptäckt samma sak som jag gjort en kort tid innan så begav vi oss till väntehallen där jag fortsatte min totala dominans över honom i vilket kortspel vi än spelande.
Efter en timmes bedrövelser för Pontus så gick vi ombord på nattåget och vi somnade ganska omgående.
Om åtta timmar skulle vi vara framme i den eviga staden, och senare på kvällen få uppleva ett derby som vi inte trodde vara möjligt...
Del två publiceras under söndagen.
