Lagbanner
La stagione 07/08 - Resultaten
Ett ögonblick jag aldrig glömmer...

La stagione 07/08 - Resultaten

En genomgång av säsongens sportsliga resultat.

Kommer ni ihåg hur uppspelt man som laziale var vid nuvarande tidpunkt förra året?
   Lazio hade slutat på en heroisk tredjeplats och vunnit ett av derbyna med 3-0.
   Drömmar om storspelare efter storspelare fanns i allas våra tankar och hoppet om att än en gång bli ett topplag i Italien och Europa kändes för första gången på väldigt länge som att det kunde bli verklighet.
Det var nu upp till Lotito att fixa de spelare som Lazio behövde för att orka slåss på tre olika fronter och ha en rimlig chans i dessa. 


Drömmen? Att Lazio skrällde i Champions League och åker ut på ett heroiskt sätt i semifinalen mot Manchester United(lite realistisk får man ändå vara) och lyckas fixa fjärdeplatsen i ligan medans Roma blir femma. 


Verkligheten? Drömmen förstördes direkt när man värvade en avdankad nolla från Serie B som ingen där ens ville ha, en oprövad, ganska dålig pojke till målvakt, en talangfull vänsterback, en ex.talang med kronisk muskelsjukdom, en argentinsk medelmåtta och….inget mer.
   Det stod klart redan då att Lazio ALDRIG skulle orka med detta.


För fotbollen är sådan.
   Det går inte att ge 100% varje match, 2-3 gånger i veckan.
   Det är fysiskt omöjligt som spelare, hur mycket du än vill det. Speciellt för spelare som inte är vana vid det. Och det märktes då spelare efter spelare skadade sig under långa perioder den hösten.
   Vissa skyllde på det medicinska teamet, jag skyller på ett bristfälligt rotationssystem skapat av Lotito för stackars Rossi.


Den kanske mest komiska mercaton på år och dar var över, och vi stod med byxorna nere medans Lotito spottade på i laziali och deras drömmar.
   Lotito gick ändå ut i tidningarna och sa att ”Han var nöjd med de spelare som han värvat” och att Lazio ”Nu var redo för större uppgifter.”
Den karln…
   Säsongen började inte totalt katastrofalt, men likväl dåligt med en rad oavgjorda matcher och förra årets Lazio kunde inte överraska något lag längre med sitt spel.
   De sämre lagen backade hem istället för att pressa, och våra dromedarer till mittbackar hängde inte med i kontringarna. Lega Calcio var i princip slut efter 11 omgångar för 
Lazios del.
   Då hade man hunnit med att förlora derbyt med 3-2 och bara lyckats ta 10 poäng efter att ha misslyckats med att vinna mot bottenlag som Torino(h), Empoli(h) och Reggina(b).


Men i laziali jorden runt hade ögonen på Champions League spelet, där Lazio nu skulle stå öga mot öga mot Real Madrid, Werder Bremen och Olympiakos.
   Första matchen mot Olympiakos slutade 1-1 framför tomma läktare efter att Zauri kvitterat sent.
   Och vem kan glömma den andra matchen?
   Real Madrid hemma. Olympico var ljusblått och det var klart för fotbollsfest i huvudstaden. Och vilken match det blev!
2-2 och bländande spel i en match som hade allt utom tre välförtjänta poäng till de ljusblå. Var detta vändningen?


Svaret blev nej.
   Fyra dagar senare fölorade vi mot ett haltande Milan, och t.o.m. Gilardino gjorde mål på oss. Det enda som var underhållning med den matchen var Gilas brutala glädje efter att ha gjort det femte målet.
Ta det lugnt, killen. Matchen var avgjord för länge sedan.
Det var nästan så det var Talamonti-klass på det firandet(Talamonti började kättra på stängslen på Giuzeppe Meazza efter att ha kvitterat mot Inter för några år sedan).
Media ägnade sig åt att han kul över Muslera som gjorde tabbe efter tabbe och inte ens Lotitos fru kunde väl försvara hans mercato längre.


Sedan, en svart söndag i oktober blev Gabriele Sandri skjuten av ”polis” och vardagen blev en annan för oss laziali. Istället för att tänka och grubbla på miserabla och mindre miserabla insatser fanns nu tankarna hos en laziale som levde en alldeles för kort tid med oss här på jorden. Två veckor senare så handlade Lazios hemmamatch mot Parma mer om Gabriele och hans tragiska öde än om fotboll.
   Matchen eskalerade i årets näst största glädjeutbrott från min sida när Firmani avgjorde matchen i 89:e minuten och jag skall erkänna att jag i glädjen även fällde en tår. En tår inte bara av glädje, utan även en tår tillägnad Gabriele och hans familj. 
   Det var ett mycket känsligt ögonblick.


I Champions League så förlorade ett mycket skadedrabbat Lazio mot tyskarna från Bremen och två poäng på tre matcher var väl inte riktigt optimalt om man ville avancera till åttondelsfinalerna.
   Allt hängde nu på hemmamatchen mot Werder Bremen!
   Hur det gick?
   Lazio spelade en av sina bästa matcher för säsongen hänförda av en alldeles strålande Meghni. 2-1 och hoppet om avancemang var mycket nära att bli verklighet. Hindret på vägen var Olympiakos på Olympico, en inte alltför svår uppgift.
Vinst och Lazio var i princip vidare.
   Hur det gick?
   Lazio spelade kanske sin sämsta match under hela året, var totalt håglösa och förlorade rättvist med 2-1 och nu krävdes det vinst mot Real Madrid på Bernabeu.
Lazio klappade igenom efter att Baptista gjort 1-0. Matchen slutade med 3-1 förlust och Rocchi hann med att missa en straff.


Så nu var det fokus på ligan som Lazio var alldeles för långt efter i.  
   Sanningen var att man var närmare att åka ur än vad man var att få vara med I Champions League nästa säsong.


Men i Coppa Italia gick det bättre. Man avancerade till kvartsfinal mot tuffa Fiorentina efter att ha slagit ut Napoli, delvis tack vare ett underbart frisparksmål signerat Roberto Baronio. Chanserna om Europaspel vilade mer och mer på framgångarna i Coppa Italia i takt med att Lazio aldrig lyckades hitta någon riktig stabilitet i seriespelet.


Lazio behövde förstärkningar i januarifönstret, och förstärkningar anlände.
   Rolando Bianchi var det största namnet och han fick sällskap av Rozenhal, Radu och återvändaren Dabo. Föga trodde man att den unge Radu skulle göra störst intryck på oss laziali. Lazio föll längre och längre ner i tabellen och i mitten av mars så var man inte långt ifrån att hamna i den absoluta bottenstriden.
Så den 20:e mars var det dags igen. Derby della Capitalé knackade på dörren och Lazio var tvungna att vinna kändes det som. 
   För hedern skull, för fansens skull.
   Många svenska laziali, inklusive mig, satte oss på planet ner för att se spektaklet. 
   Det blev en sagolik kväll, en rent utav magisk afton i den kyliga Romnatten. 
Valon Behrami avgjorde i minut 93´ och försatte samtliga laziali på en annan planet, i ett lyckorus som aldrig ville ta slut. 


Resten av ligaspelet hamnade i ett sorts vakuum. Det var derbyt alla hade laddat för och nu var det precis som att alla var nöjda och väntade på spelet i Coppa Italia.
   Men spelarna är proffs. 
   Det skall inte behövas stormatcher för att de skall tända till och prestera. Vi skall inte behöva förlora pinsamma matcher som Cagliari borta med en man mer, eller tappa en 
1-0 ledning mot ett Siena som var totalt katastrofalt just den matchen. 
   Det finns något som heter stolthet och just stolthet är ett av de ord som jag förknippar med mitt Lazio allra mest. Det såg jag inte hos tillräckligt många spelare under stora delar av säsongen och det är dags att lära de spelare som inte förstår innebörden av vad det betyder att spela i den ljusblåa tröjan. 
   Vi är 108år av historia, stolthet, heder, passion, kärlek, glädje och sorg.
   Det skall aldrig få försummas eller glömmas! Av någon!


I Coppa Italia stod ju som bekant Fiorentina som motståndare i kvartsfinalen.
   Efter att Tare(ja, faktiskt) varit både målskytt och Lazios bästa spelare på bortaplan så gick man vidare. Trots att Pazzini gjort sitt obligatoriska mål på Lazio.
   Detta målet ”fick” han inte till skänks dock, för Muslera vaktade målet allt som oftast i Coppa. I semin väntade serieledarna och mästarna Inter, och Lazio såg ut att han en jättechans att kunna gå vidare efter att spelat riktigt bra borta och klarade 0-0.
   Men icke. Efter att Pele fick iväg ett drömskott på Suazos passning så var det ridå ner. Alla chanser till Europaspel var nu borta.


Lazio avslutade dock säsongen snyggt med två vinster mot Genoa och rivalen Napoli, men trots derbyvinsten så får säsongen ses som ett ganska så rejält misslyckande.


Personligen så fann jag inte det största felet i spelarnas individuella kvalitéer, åtminstonde inte bland dem som spelade regelbundet, utan snarare i viljan hos dem. Lazio uppträdde mer håglöst och lamt under perioder av denna säsong än någonsin tidigare. Man var räddare för att förlora än att vinna.
   Man ville inte det där lilla extra i matcher mot de ”mindre” lagen, vilket ofta resulterade i onödiga poängtapp.
   Ta Cribari som exempel. Han var heltänd varenda j***a match förra säsongen och drog och slet i allt och alla, för att denna säsongen förvandlas till ett lamm som trodde han kunde lösa situationer genom att jogga ikapp anfallare och sedan glidtackla denne och lita på att han har tillräckligt långa ben.
   På många sätt kändes det som fler spelare än tidigare arbetade mer för sig själva än för laget. Ordet lazialitá är det tyvärr inte särskilt många i årets trupp som kan identifiera sig med, oavsett vad man säger till media. 


I nästa säsongskrönika behandlar jag just spelarna och deras prestationer.
Jag åker på semester i Turkiet en vecka under fredagen, så tyvärr dröjer den lite.


Robin Andersson2008-06-05 10:13:00
Author

Fler artiklar om Lazio

SS Lazio Sweden Podcast - När Ingen Tycker Likadant, Vafan Betyder Det
SS Lazio Sweden Podcast - No Pedro No Party