Att lära sig att älska
Om min skribentkollega Robin Andersson, i stil med Paolo Di Canio eller varför inte Claudio Lotito, varit laziale sedan barnsben är jag nog mer av en Jaap Stam eller Angelo Peruzzi som lärt oss älska denna klubb vid ett senare tillfälle i livet. Att hitta hem tar för somliga längre tid än för andra.
Jag heter Jesper Lindberg, bor i Luleå och är 21 år gammal. Jag höll tack vare en normal Svenssonuppfostran länge Premier League som världens bästa och mest intressanta liga.
Serie A kändes som ett avlägset väsen, som i den hårt vinklade medieströmmen i svensk press sällan nådde fram med sitt budskap och den oändliga ocean av känslor hon besitter.
I takt med att åren gick och jag blev äldre började jag dock se saker och ting i ett annat perspektiv. Samtidigt upptäckte jag många sidor av den italienska fotbollen och världen runt i kring den som saknar motstycke i övriga delar av fotbollseuropa.
Läktarkulturen, passionen, sorgen och glädjen, starka vänskapsband och hat klubbarna emellan, divorna, de galna presidenterna, den så vidriga korruptionen, kampen mellan rika nord och fattiga syd samt hur fotbollen är integrerad i samhället på ett sätt som inte existerar i andra länder.
Serie A blev min liga och Lazio blev mitt lag. Det växte helt enkelt bara fram.
Jag anser mig lyckligt lottad att ha fått se Lazio live sex gånger i mitt liv. Första gången var under storhetstiden då laget träningsspelade mot IFK Göteborg under Gothia Cup någon gång på 90-talet. Jag minns att Mihajlovic smekte in en patenterad frispark, och att Kennet Andersson just flyttat till en för honom lite för stor klubb.
Första matchen på Olimpico (Livorno) var givetvis också speciell. Att vandra till arenan som ett förväntansfullt barn på julafton. Att höra det makalösa trycket från curvan när man gick igenom säkerhetskontrollen och att i hjärtat känna en så otroligt stark gemenskap med tusentals andra laziali. Ljudbomberna som fick mig att studsa upp ur stolen av både rädsla och upprymdhet, Curva Nords hat gentemot Lucarelli och de fåtaliga, men tappra livornesi som dök upp en kvart in på första halvlek.
En fantastisk upplevelse.
Derbyvinsten förra säsongen står dock i en klass för sig och jag betvivlar att jag någonsin får uppleva något liknande, om jag så ser femtio derbyn till.
Känslan i min kropp när Behrami avgör i 92:a minuten, och de explosionsartade glädjescenerna på Olimpico, är faktiskt det absolut mäktigaste jag någonsin varit med om.
Jag ser med tillförsikt och stor entusiasm fram emot att ingå i svenskafans Lazioredaktion, något som jag även är väldigt stolt över att få göra.
Låt oss hoppas på en fin säsong, med två derbyvinster mot lillebror...
Non mollare mai!
