Sammanfattning av Sommarens Mercato del 1(3)
In i det sista pep samtliga av president Claudio Lotitos femtielva telefoner för att skaka sina konkurrenter på så många ören det bara gick. Kontrakt skulle skrivas på, spelare skulle övertalas och medarbetare skulle skällas ut. Men så, till slut, var det hela över - sommarens mercato med inköp och försäljningar. Lazioredaktionens Saminos och Nicolas Garcia sammanfattar de senaste tre månadernas aktiviteter...
Oj då.
Det var full fart på den marknad som Claudio Lotito lyckades mäkta med.
Presidenten som är känd för att vara en tuff, oförskämd och därför av förklarliga skäl även en hatad förhandlare lyckades krångla bort en del reserver och dyra spelare för att ge Delio Rossi en uppsättning intressanta nyförvärv att integrera i truppen.
Men för all del, missförstå mig inte. Om vi bortser från det faktum att han spolar bort den gnutta värdighet som Lazio kan visa upp i formella sammanhang gör han ur den ekonomiska aspekt ett duktigt jobb: minimerar utgifterna så gott det går och tar inte skit från någon.
Ibland kan det dock bli lite för mycket Lotito och då går varken motståndare, kollega eller familj säkra…
Lärdomar från förr
Jag skulle vilja påstå att Lotito har lärt sig ett och annat sen de minnesvärda sommarveckorna då han klev upp framför rodret.
La Lazio, detta sköna mirakel som på senare tid hade styrts mot allt grundare vatten, behövde nya, revolutionerande tag för att föras tillbaka dit hon hörde hemma. 9 nya spelare under marknadens sista dag var dock inte rätt medicin, även om Rocchi var en av dem.
Det kostade klubben några Kellers och Mea Vitalis, men de högaktade namnen började så småningom kopplas samman med Lazio, en efter en.
Införskaffandena av Ledesma och speciellt Bianchi var viktiga för att inte biancocelesti skulle glömmas bort som en lågpresterande förening i de italienska fotbollsdivisionerna.
"Det är en ära att få ta på sig den ljusblåa tröjan. Många stora spelare har tidigare gjort det, många stora spelare bär den idag och många stora spelare kommer fortsättningsvis att vilja göra det"
Ungefär så ska det låta när den vardaglige italienska talangen eller den typiska youtube-sydamerikanen hör klubbens namn.
Åter dock till Lotitos förmåga (eller oförmåga) att förhandla. Är du känd som en bråkmakare så är det inte särskilt troligt att du får många vänner. Du blir lite mobbad, men det räknar presidenten med.
Av vad jag kan minnas har Lotito under sin tid endast lyckats med en försäljning - Oddo till Milan. Resterande avsked har handlat om pensionerade spelare som Peruzzi, kontrakt som gått ut à Liverani eller utlåningar som inte resulterat i något - Stendardo.
Behöver jag poängtera vikten av att få ut någonting av en spelare när han lämnar?
Vi pratar om investeringar - investeringar som man förhoppningsvis vill få igen när spelare och klubb går skilda vägar, och inte alltid behöver det handla om rena pengar man får igen. I Oddos fall kom exempelvis en potentiell ädelsten att ansluta sig till truppen.
Den fräcka napolitanare som Lotito fick i utbyte blev något år senare landslagsman för Italien och verkar i nuläget gå mot en gyllene höst i Rom.
Ytterligare två spelare kan dock Lotito och hans administration nu visa upp som rena försäljningar: Gaby Mudingayi och Valon Behrami. Rent pengamässigt har dessa två nästan balanserat samtliga inköp som gjorts under sommaren.
Det är annars tydligt att Claudio Lotito följer den ström som fotbollseuropa just nu följer när det gäller marknaden. Plånböckerna börjar som bekant bli tunnare, speciellt i Italien, och då gäller det att man lånar flitigt.
I det här fallet är lånen av spelare oftast någonting positivt. Du prövar helt enkelt och ser om det finns kvalité i den köttbit du eventuellt kommer lägga miljontals kronor på, och om det är det – ja, då kan vi skriva kontrakt.
Tänk er om vi hade suttit här med i stora drag halva transferbudgeten lagd på Bianchi…
Sammanfattning av de större försäljningarna
Så innan sommaren drog igång satt vi mer eller mindre med en föråldrad målvaktspost, en försvarslinje som var i desperat behov av förstärkningar och rutin, ett mittfält som kanske behövde en mer spelare av kvalité och ett anfall som faktiskt var helt okej så som det var.
Framförallt fanns det eviga problemet med dåliga spelare med för bra kontrakt. Antal spelare som tillhörde denna kategori började bli för många att hålla koll på och det kändes som om att det var dags att sätta ner foten.
Hur gick det då?
Marco Balottas kontrakt gick ut och det visste vi redan innan juli drog igång.
Ingen större överraskning därför att mannen med smeknamnet farfar (och inte Balottinho med några hundra klubbar på kö efter en signatur) fick lämna.
Luciano Zauri, Lazios kapten och eviga vänsterspringare, fick packa väskorna och åka till Prandelli och grabbarna på lån. Inte helt väntat kanske, men inte heller en dålig deal efter att relationerna med Rossi var lite sisådär.
Köpoptionen på €3 miljoner kan mycket väl utnyttjas, men han har hursomhelst med stor sannolikhet spelat sin sista match för Lazio (i alla fall så länge Rossi är kvar).
Samma sak gäller Guglielmo Stendardo, som under marknadens sista dag gick till Lecce på lån. Ett väntat drag för den långhårige, pannbandsbärande mittbacken, som inte heller han lyckades fungera i samma trupp som Rossi.
Valon Behrami tjatade hela sommaren på att han ville till Tyskland ("bla bla artikel 17 bla min agent vet bättre än mig bla bla"), men till slut ställde West Ham upp som ny klubbadress och Lotito fick €6 miljoner för besväret.
Som jag ser det är det här Lazios enda avbräck inför denna säsong, då han var en god tillgång i och med sin flexibilitet och kämparanda på planen.
Noterbart är även att Lazio i runda slängar går +/- 0 (eller till och med lite minus) på honom då han köptes in för en ansenlig summa sommaren 2005.
Mittfältet påbörjade sin rensning med Gaby Mudingayi, som flyttade till Bologna efter att Lotito på något vänster lyckades få samma summa pengar för honom som för Behrami.
Helt klart en godkänd affär, det fanns ingen chans i världen att han skulle kunna spela regelbundet i dagens Lazio.
Den ständige bänknötaren Roberto Baronio fick även han flytta på sig (igen), denna gång på lån till Brescia och jag är nog inte ensam som hoppas på att han stannar där några år till – eller?
I anfallet gick tre kontrakt ut. Två av dem tillhörde Fabio Vignaroli och Igli Tare, som båda tillförde ytterst lite på planen under säsongen som gick.
Den långe albanen har dock av Lotito fått möjligheten att fortsätta spänna musklerna på Formello, då han getts en roll inom administrationen.
Det tredje kontraktet tillhörde Rolando Bianchi, som avslutade sitt lån utan att ha övertygat tillräckligt för fortsatt spel.
Noterbart där är att han senare gick till Torino för mindre än hälften av klausulen som Lazio kunde utnyttja.
Bra? Dåligt?
På pappret finns inte mycket att klaga på.
Med undantaget Behrami tror jag inte att någon av de som lämnade hade kunnat tillföra Rossis trupp någonting nämnvärt. Visserligen finns fortfarande några spelare kvar som bör lämna så snart som möjligt (läs Mutarelli, Inzaghi m fl), men jag antar att även deras tid kommer.
Ur denna aspekt alltså en utmärkt mercato, om det inte vore för en detalj… Eller ja, problemet är just att vi fått se den detaljen lite allt för ofta.
Stendardo verkar ju inte direkt överösa klubben med kärlek och på samma sätt går det lite si och så med Baronio.
Mudingayi hade kunnat varit gladare och Bianchi blev nog lite ledsen på slutet.
Behrami gjorde det nog rätt klart att han ville lämna och Zauri hade ett antal bekymmer med den sociala biten.
Lägg därtill att både Ledesma och Mutarelli planerar att åka på en lång semester så snart de kan.
Någonting är väldigt fel just nu och jag är rädd att bubblan snart kommer att spricka...
