Milan 4 - 1 Lazio: när ska spöket försvinna?
Trots en helt klart godkänd första halvlek visade det sig, som så många gånger tidigare, att traditionens makt i detta fall är alldeles, alldeles för stor. Lazio åker hem till Rom med noll poäng.
Att tongångarna innan denna drabbning var positiva bland de ljusblåa supportrarna gick inte att ta miste på. Efter en med Lazioögon sett fantastisk säsongsupptakt och en med Milanögon horribel sådan kanske det äntligen var dags för oss att bryta trenden och gå segrande ur en match mot Rossoneri. Men ack, så smärtsam kvällen skulle bli.
Lazio ställde återigen upp med ett anfallsinriktat lag. Vårt mittfält kändes välbalanserat och stabilt, men att Stefano Mauri spelar från start kan jag dock inte i min vildaste fantasi förstå anledningen till. Jag återkommer till honom senare i texten.
Fem minuter in i matchen kan man börja skönja ett mönster. Milan äger i princip bollinnehavet och vi får ägna oss åt att stänga av ytor och jaga. Denna match blir knappast någon dans på rosor mot ett trött, desorienterat Milan i kris utan något helt annat. Laziospelarna känns inte fullt ut på hugget och redan i åttonde matchminuten kommer 1-0.
Den för dagen mycket duktige Clarence Seedorf lyckas med konststycket att från ett par meter utanför straffområdet vägga sig helt fri med en olycklig Ledesma, som bara kan se på då holländaren stänker in bollen i nättaket. Återigen kommer vi tillbaka till Milanspöket som verkar bestå av små, oturliga, olyckliga, orättvisa men rejält förödande sekvenser till vår nackdel.
Men matchbilden svänger. Lazio spelar upp sig och visar prov på ett otroligt giftigt och rappt passningsspel då man snabbt lyckas ställa om från försvar till anfall. I 26:e minuten kommer således kvitteringen då Pandev mycket vackert spelar fram Zàrate som inte gör något misstag i avslutet. Vad har Lotito grävt fram egentligen? Hans något svulstiga uttalande om att Zàrate är bättre än Messi känns inte fullt lika dåraktigt efter den unge argentinarens makalösa inledning med fyra mål på tre matcher.
I 35:e minuten händer något som inte kan hända. Om inte Lazio spelar mot Milan. Gianluca Zambrotta av alla individer får på karriärens fullträff från sin högerkant, 31 meter från mål. Ett mycket vackert, och ett otroligt hårt, skott. Visserligen ser Carrizo skymd ut just i skottögonblicket men frågan är om inte vår målvakt ska lyckas styra bort den där bollen.
Hur som helst går vi till pausvila med ett inte alltför tungt underläge efter en helt okej första halvlek.
Andra halvlek startar utan byten från något lag. I 47:e har Zàrate ett farligt frisparksläge som dock förvaltas på ett mindre bra sätt då bollen svävar högt över Abbiatis målram.
Istället åker vi på tredje målet i baken två minuter senare. Efter ett långt Milananfall tillåts Alexandre Pato nicka in ett inlägg helt fri i boxen. David Rozehnal står ett par meter ifrån, fullständigt passiv, och det är faktiskt bara att betrakta som grovt tjänstefel av vår tjeckiske försvarsgeneral.
Matchen glider oss ur händerna. Vårt vårdade passningsspel och relativa lugn från första halvlek står inte att finna. I 60:e minuten gör den för dagen väldigt pigge Kakà Milans fjärde för aftonen. Återigen ett långskott, återigen väldigt vackert, och denna gång står Carrizo definitivt utan chans.
Ridå.
Resterande halvtimmen känns som en evighet. Bortsett från nåt enstaka, spännande anfall med Zàrate/Pandev/inbytte Foggia inblandade presterar Lazio inget värt att förmedla i denna matchrapport.
Någon som däremot är värd att skriva om, eller såga åtminstone, är vår trequartista för dagen Stefano Mauri. Eller är det Delio Rossi som borde bära hundhuvudet?
Lazio har inte Milans kvalitet när det gäller att rulla boll. Vi klarar inte av att efter två minuters bollinnehav lirka upp ett försvar av Milans kaliber utan det är kontringar och snabba omställningar vi måste nyttja.
Varför, Delio Rossi, spelar man då Mauri i en position där man bör ha klipp i steget, koll på bollen och känsliga fötter? Idag och så många gånger tidigare är Mauri inget annat än en bromskloss som drar ner på tempot. Pasquale Foggia däremot är så långt ifrån den bromsklossen som det bara är möjligt och jag kan inte begripa varför den lille napoletanaren inte får starta idag.
Ledesma och Rozehnal kan även dem betydligt mer än vad som visades idag.
Fina betyg utgår till firma Pandev-Zàrate som fungerar väldigt bra ihop. Vi vet alla vad Tommaso Rocchi går för men...vem ska han peta egentligen?
Carrizos insats var även den bra, trots fyra insläppta. Lazio har definitivt löst sina målvaktsproblem med den 24-årige argentinarens intåg i laget.
Förhoppningarna om poäng på San Siro grusades av Laziospelarnas individuella misstag, vår oförmåga att förvalta farliga lägen, av Milans skicklighet och nyfunna spelglädje samt den så obarmhärtiga traditionen.
När ska det vända?
