Krönika: Postmanciniska derbyn
Mot slutet av Sven-Göran Erikssons tid, som i sin tur följdes av Zoff, de misslyckanden Zaccheroni stod för och Mancinis revolutionerande fotboll, spelades ett antal derbyn som Lazio inte lyckades vinna. Rent derbymässigt skulle dock framgångarna komma, under den postmanciniska eran...
Ålder.
Din ålder hänger nästan alltid samman med din rutin och din erfarenhet. Jag tänker på förmågan att återkoppla till tidigare händelser, kunna få ut någonting och lära sig av misstag man egentligen mest av allt inte vill tänka på.
Du kan naturligtvis verka självsäker och kylig - oberörd i varje situation – men har du inte stirrat fienden tillräckligt många gånger i vitögat kan du inte stå rakryggad framför en skrikande curva och utföra den uppgift som du blivit ålagd.
Paolo Di Canio hade en aktningsvärd ålder när han 2004 återvände till Lazio.
Den explosive romaren hade lyckats vara med om både det ena och det andra under en lång karriär som fört honom ända till de brittiska öarna. Så hade då tiden också kommit för honom att återvända hem, och det gjorde han med en stor mängd... just det, erfarenhet.
Inför det minnesvärda januariderbyt fanns det inte en person som kunde ta fel på hans inställning och motivation. Var det dagarna innan spektaklet inte nedsättande kommentarer om de gulröda framför mikrofonerna så skickades det runt mass-sms till laget för att sporra och inspirera.
Det var egentligen inget snack om saken, det här derbyt skulle Di Canio och Lazio vinna.
Och visst kan man hålla med om att det inte var vilket derby som helst.
Lazio hade misslyckats att gå segrande ur ett möte under hela 2000-talet och räkna därtill en förnedrande förlust där Nesta utgick i halvtid. Förnedringen var uppenbar och trots att spelare som Fiore och Favalli briljerat och sålts var frånvaron av en självklart ledargestalt tydlig.
Men så var alltså Paolo Di Canio av alla människor tillbaka för att återställa ordningen. Rätta till felet. Fixa allt som gått snett.
Med handen på hjärtat kan jag knappt minnas ett enda av de derbyn som spelades innan Lotito-eran började. Pojkspoling som jag är kan jag inte skryta med att jag varit med sen de ”bistra åren på 80-talet då inget gick att känna igen”, så ur en derbymässig aspekt började inte min tid som laziale på bästa sätt.
En del kanske känner igen sig.
Och det är därför de tre å så framgångsrika och omskrivna postmanicinska derbyna i nymodern tid – derbyna som vanns med 3-1, 3-0 resp 3-2 - betyder så oerhört mycket.
De ger en känsla av vad ett möte med Roma innebär för en hel generation laziali och kommer säkerligen att omnämnas i många år framöver.
Åter till Paolo Di Canio och den rutin han bidrog med.
Den trupp han ledde ut på Olimpicos gräsmatta var som många vet en relativt ny och okänd sådan, iallafall i derbysammanhang, och på förhand såg det i ärlighetens namn inte alls bra ut: En nykomponerad backlinje med Giannichedda och Talamonti, Filippini x 2 på mittfältet och en oprövad Rocchi i anfallet.
Det var mycket som kunde gå fel där, men det gjorde det inte. Lazio visade prov på fenomenal laganda och Cesarettos 2-1 var det där typiskt banbrytande målet som markerade slutet på ett halvt decennium utan derbyvinster.
Och Di Canio då? Jo, rutin var det. En hel del av den fick med sig övriga tio spelare på planen, men trots att han måste ha varit mest taggad av alla höll han sig iskall och spelade fenomenalt tills det att energin i de trettiosexåriga benen tog slut.
En situation jag sent glömmer är när han, av alla människor, tvingas lugna ner en övertänd Filippini (fråga mig inte vilken av dem, bara numret på ryggen skiljer dem åt) för att inte Lazio skulle spela med ett decimerat manskap.
Om vi går vidare till decemberderbyt 2006 hade Lazio utvecklats mycket från det lag som knappt två år tidigare besegrade Roma.
Rent taktiskt stod Lazio för en perfekt match och frågan är om jag någonsin sett ett lag manövrera och kontrollera spelet så bra som Rossis trupp gjorde. Roma – på pappret skitfarliga med ett klapp-klapp-spel på högsta nivå – fick varken tid eller utrymme (eller en enda målchans värd att nämna?)! De blev fullständigt sönderkontrade av ett Lazio med trion Mauri-Pandev-Rocchi på topp, som ständigt påminde om sin närvaro.
Di Canios ledargestalt på planen hade nu till viss del kompenserats av Tommaso Rocchi, som trots noll gjorda mål visade upp ett varierat anfallsspel. Från att ha varit Empolis effektiva spjutspets hade han utvecklats till en stundtals fullfjädrad forward med genomskärande löpningar, intelligenta passningar och en outtröttlig inställning.
I derbyn är Tommaso Rocchi fortfarande Lazios stöttepelare. Han vet vad det handlar om, han har varit där förut, han har det klart för sig vad som krävs.
Det visade han också under marsderbyt. Han var (och är fortfarande när han får chansen) en av de sämsta straffskyttarna som Lazio haft under modern tid, men han gör mål när han måste.
Vid det här laget, knappt 4 år in i Lotitos styre, hade det vuxit fram flera stabila kuggar som Lazios spel kunde vila på under matcherna mot Roma – Ledesma och Siviglia för att nämna två.
En annan aspekt dessa storslagna tillställningar ibland bjuder på är överraskningsmomenten. Ett derby är en match där en skytteligavinnare kan stå som förlorare och en Manfredini som matchhjälte. Nu påstår jag inte på något sätt att Valon Behrami är en Manfredini, men jag vet inte om någon hade kunnat se honom avgöra på övertid.
Säga vad man vill om Lotito, men det målet såg till att Lazio, sen han blev introducerad som president, har ett övertag i antalet derbyvinster: 3-2.
***
Vad som oroar mig mest inför söndagens drabbning är att Lazio är favoriter. Visst, Lotito och Rossi kan slänga över pressen hur mycket de vill (och det är förmodligen väldigt klokt), men Lazio beträder Olimpico med trycket på sig.
Möjligtvis är det jag som missbedömt det hela, men brukar det inte vara så att lag som underpresterar ibland slår till med en enstaka skalp för att veckan efter återgå till samma, knackiga spel? Som ett sista livstecken, ett sista ryck slår man till och överraskar till supportrarnas stora glädje (uttryck som man vanligtvis hör: ”yes, vi är tillbaka!”) för att sedan några dagar senare göra dem än mer besvikna.
Jag hoppas att det rycket kom mot Chelsea och att Roma verkligen är så dåliga som de hittills har spelat. Det skulle göra mig glad.
Det positiva är å andra sidan antalet nya potentiella hjältar som finns i Lazios trupp.
Jag kan se både Foggia och Zaraté spela väldigt viktiga roller och kanske kan till och med Lichtsteiner sticka ut och göra en Behrami i nittioandra minuten?
Åldern som Di Canio använde till sin fördel finns inte längre här. Speciellt efter sommarens mercato är Lazio numera ett ungt lag, men rutinen har under Lotitos år växt fram och det är den som Rossi måste låta styra spelet.
Under min kortlivade korpenkarriär fick vi ofta stryk: ”Komigen grabbar, det står 0-0” skrek motståndarens lagkapten vid avspark, efter att de gjort 13-0.
På söndag vill jag ha samma attityd av Lazio – det spelar absolut ingen roll vilka som ligger bättre till i serien, vilka som värvat bäst under sommaren och vilka som har Zaraté i laget – det står 0-0 fram tills det att domaren blåser av matchen och jag förväntar mig att spelarna går för vinst.
FORZA LAZIO
Intressant om Romderbyn under de senaste åren, från och med den tiden som Mancini inte längre hade någonting att göra med Lazio och Lotito tog över (sommaren 2004):
Antal vinster Lazio: 3
Antal vinster Roma: 2
Laziomål: 12
Romamål: 9
Skytteligan Lazio:
Rocchi 4
Ledesma 2
Pandev, Behrami, Oddo, Mutarelli, Di Canio, Cesar 1
Skytteligan Roma:
Taddei, Perrotta 2
Vucinic, Mancini, Aquilani, Cassano, Totti 1
