Gästkrönika: En vädjan till Delio Rossi
Gästkrönikören Johan Wennerström delger sina tankar om Lorenzo De Silvestris framtid i Lazio.
Den 22 april 2007 satt jag tillsammans med 25 723 andra och tittade på fotboll. Under den romerska försommarsolen tog sig Lazio an Fiorentina, utan framgång. Vi förlorade nämligen den eftermiddagen - men bland oss fanns ändå en vinnare.
Vid 18 års ålder hade Lorenzo de Silvestri gjort sin debut i serie A. Tålmodigt hade han suttit på bänken och väntat på sin chans. ”Bravo bambino”, skrek de på platserna bredvid när han ryckte förbi på högerkanten och slog ett karaktäristiskt inlägg. Jag njöt i fulla drag.
Allt såg ju så bra ut. Det nya kontraktet signerades framför ögonen på Juventus och Claudio Ranieri. Zebrorna blev därmed tredje storklubb i ordningen att få nobben av ”Loré” som tidigare avböjt erbjudanden från Arsenal och Real Madrid. Han var ordinarie i startelvan och personifierade vår stolta framtid.
Men den 11 november 2007 kom första bakslaget. Laziosupportern och vännen Gabriele Sandri sköts till döds på väg till en bortamatch i Milano. Timmarna innan avfärd, när Gabriele klivit av sitt jobb som DJ, skickade Gabriele ett SMS till Lorenzo. ”Daje Loré, jag har precis slutat spela. Nu kommer jag till Milano för att titta på er.”
”På det här sättet kommer vi kunna sparka bollen med dubbel kraft”, sa Lorenzo när han efter begravningen lät tillverka ett par specialdesignade fotbollsskor med ”Gabbo” inpräntat i stor text. När han gjorde mål mot Napoli tog han tog bollen i sina händer, tittade upp mot himlen och sa: ”för dig Gabbo, för dig.” Sen lämnade han ett foto - med curvan och bilden på Gabriele i bakgrunden - till familjen Sandri.
Sådan är han, Lorenzo. En helt vanlig romersk kille som lika gärna kunde ha varit en av oss Laziali. En kille med fötterna stadigt på jorden som ger intryck av att vara allt annat än en välbetald fotbollsspelare. Snarare en tvättäkta romare vars arbetsgivare råkar vara favoritklubben sedan barnsben. ”Jag spelar för klubben i mitt hjärta”, sa han till Gazzetta dello Sport i januari.
Förälskelsen borde vara ömsesidig. Men en schweizare vid namn Stephen Lichtsteiner har satt stopp för det. Delio Rossi har ofta kritiserats för sina laguttagningar, men hur många har ens ägnat en tanke åt De Silvestri på bänken? Lorenzo visar Laziohjärta även där. Inte ett ord i media om varken Rossi eller Lichtsteiner. När han fick chansen i Coppa Italia gjorde han i stället en av sina bästa matcher någonsin i Laziotröjan. Det är stort – men inte ett dugg överraskande.
När jag i våras fick möjligheten att beträda den mixade zonen i Stadio Olimpicos innandömen, och ta mig ut samma väg som spelarna, såg jag det med egna ögon. När alla andra höll sig innanför grindarna var det bara en spelare som vågade sig ut. Där stod han öppet och diskuterade med Laziali, till synes kompisar. Och han gjorde det utan att någon varken ville hälsa, be om en autograf eller knäppa kort.
Han var ju en av oss.
Nu är jag orolig. Om man vid 20 års ålder pratar fem språk, bedriver universitetsstudier vid sidan av fotbollen och spelar i en av världens bästa ligor har man lärt sig att hålla alla dörrar öppna. Lorenzo är alldeles för smart för att kasta bort sin talang på bänken i Lazio. För att utvecklas måste man spela – det får han inte göra i Lazio.
Det tar emot att skriva, men jag blir inte arg om han väljer att lämna innan kontraktet löper ut nästa sommar, bara ledsen. Jag kommer däremot aldrig att förlåta Delio Rossi för att han slängde bort en framtida bandiera.
Om framgång kostar att bänka De Silvestri - att gå miste om all lazialitá som den mannen besitter – vill jag inte att Lazio ska vara framgångsrikt. Om den här texten är naiviteten exemplifierad så är jag gärna naiv.
Jag vill ha De Silvestri i startelvan. Inte för att han är bättre än Lichtsteiner utan för att han är allt det som Lazio står för.
