Svårt för Lazio att byta spår
Det är tuffa tider för Lazio just nu, och sett till dagens situation ser det inte lätt ut att byta spår.
Säsongen 1997/98 hamande Lazio på det vinnande spåret och man vann titlar på löpande band. Det kom av sig något förra säsongen, men om man ser ordentligt på vad Lazio gjorde, så måste den räknas till en klart godkänd säsong, eftersom vi var med och spelade om ligatiteln ända in i det sista.
Lazio har dock bytt spår och detta är allt annat än vinnande. Läser och hör många åsikter om hur Lazio borde sälja de flesta spelarna, sparka tränaren, få ordning på klubben och börja om på nytt. Lätt tror många, men verkligheten är helt annorlunda, och tyvärr orkar inte alla sätta sig in i hur situationen är just nu.
Det är dock ingen kort återblick man måste göra för att förstå hur det ligger till. Vi måste gå tillbaka till mitten på 90-talet för att se hur Sergio Cragnotti började bygga på ett storlag. Men för att bygga ett storlag behövs stjärnor och ända möjligheten för en annars anonym klubb, att bli stor, är att locka stjärnor med höga löner.
Fler och fler, redan berömda, spelare anlände till klubben och resultaten visade sig. Lazio började vinna och det gjorde det lättare att få stjärnor till laget, även om man fortsatt tvingades erbjuda höga löner för att vinna konkurrensen mot de klassiska storklubbarna.
När sedan Lazio vann ligatiteln i Maj 2000, och några dagar efter Lo Scudetto kom även cuptiteln, hände det som vi idag lider av, men som man kanske inte lade märke till just då.
Sergio Cragnotti, av många kritiserad för att inte ha några känslor för Lazio och bara sköta klubben som ett företag, blev alltför känslovarm och det kostar oss dyrt just nu.
För efter liga och cuptiteln, ställde sig spelarna på rad utanför Cragnottis kontor för att, som de så fint kallar det, "rätta till" sina kontrakt. Presidenten, fortfarande i full eufori efter Lo Scudetto, förhandlade i stort sett inte, utan skrev på de absurda löneförhöjningarna som spelarnas skumma agenter framförde.
Han skrev även på, då agenterna naturligtvis hotade med att deras spelare skulle flytta om de inte fick den lön de begärde, och inte kunde Cragnotti bli av med halva laget som vunnit Lo Scudetto. Vad hade fansen då sagt ??
Cragnotti agerade som vilken vanlig supporter som helst, tyvärr.
Allt detta har lett till att vi har spelare som aldrig ens är påtänkta för ett inhopp, som tjänar samma eller mer, som ordinarie spelare i andra toppklubbar. Ohållbart naturligtvis, men vänta... det värsta ska fortfarande komma !!
För det är inte, som många tror, att det i riktiga världen funkar som på PC-spel, att man säljer sina spelare hur som helst. För vilken klubb är beredd att köpa, till exempel Paolo Negro, som nu för tiden tjänar mer än 20 miljoner kronor om året? (att notera: romas Walter Samuel tjänar ca 12 miljoner)
Jag tar Negro som exempel därför att han själv bett om att bli såld. Men för att någon ska köpa honom, måste Lazio sälja ut honom till halva priset, för annars har inte hans nya klubb råd, och inte heller viljan, med att betala hans enorma lön.
Därför har Cragnotti och de tränarna som den senaste tiden varit i Lazio, motiverat spelaren att fortsätta. Annars skulle Lazio förlora stora pengar på att sälja honom. Det gör att vi får dras med Negro, som inte längre är motiverad att spela i Lazio. Hans kvaliteer är det inga fel på. Jag är nämligen säker att skulle han flytta till Parma eller Inter (de två klubbar som nämnts vara intresserade) kommer han att göra hur bra ifrån sig som helst. Men i Lazio är han slut. Han har ingen motivation och självmålet i derbyt sitter fortfarande i.
Men mitt exempel gäller svårsålde Negro, som trots allt vill flytta. Ännu värre är det med spelarna som klubben gärna skulle slänga ut, men som man förmodligen kommer att få dras med i ett par år till.
Ivan De La Pena är det hittills mest lysande exemplet på hur girig en människa kan vara. Han har inga som helst ambitioner att flytta, utan inkasserar sina 25 miljoner kronor om året, i väntan på att kontraktet ska gå ut, och han ska kunna flytta var han vill utan att Lazio får ett öre. Det innebär i sin tur att han kan tjäna ännu mer i sin nya klubb då denna inte kommer att ha några övergångskostnader.
Jag är mycket rädd att fler spelare kommer att följa spanjorens exempel. Och anledningarna till varför de skulle göra det är många.
De tjänar mycket bra. Spelar i Lazio som trots allt syns och hörs ute i världen med jämna mellanrum. De bor i Rom, och här är nöjeslivet och klimatet minst sagt bra. De har vunnit en hel del med Lazio och har alltså inte samma ambition att vinna titlar som de kanske än gång hade, och så ser vissa spelare att slutet på deras karriärer närmar sig.
Varför flytta då från Rom, tjäna mindre, mycket mindre, behöva anstränga sig för att ta en plats i det nya laget och övertyga nya fans och kanske även behöva lära sig ett nytt språk om man flyttar utomlands. Alltför jobbigt, anser nog dem och jag är också beredd att hålla med dem. För vem vill behöva göra uppoffringar för att hamna i en sämre sits?
Men situationen i Lazio blir jobbig, för blir man inte av med spelare kan man inte heller köpa in nya. Och då är vi fast där vi är nu, där det visserligan är god spelaromsättning. Men inte på de som bör bytas ut. Storstjärnor säljs, och påstådda storstjärnor anländer, men Lazio problem är de så kallade andrahands spelarna, de som inte är kända världen över men som ändå spelar varje match. De som redan känner sig mer än mätta över titlarna de tagit med Lazio, och som nu saknar motivation för att göra bra ifrån sig.
För att göra en lång historia kort. Problemet är alltså alltför höga löner på spelare som kanske inte ens är värda hälften. Och det gör det svårt för Lazio att sälja dem, om man inte rear ut dem, och det har inte Lazio, men ingen annan klubb heller för den delen, råd med i dagens fotboll.
Många fans ville att Cragnotti skulle vara mer jordnära och bete som sig som vilken supporter som helst. En gång gjorde han det misstaget, och nu har vi de spelare vi har och får förmodligen vänja oss vid att se dem i laget till deras kontrakt går ut.
Sedan kan man säga vad man vill om misslyckade nyförvärv, så som Gaizka Mendieta, men om han anlänt till ett lag där de mindre kända spelarna alla var sugna på att starta säsongen, sugna på att vinna titlar, sugna på att bli kända, tror ni inte att även den före detta Valencia-stjärnan hade kunnat visa upp det han gjorde i Spanien och Europa de två senaste säsongerna?
Jag tror det, och det samma gäller för Stefano Fiore.
Allt vi kan hoppas på är att de spelare som inte längre har motivation, har så pass mycket dignitet i kroppen att de flyttar när möjligheten finns, även om det innebär en rejäl lönesänkning.
Det skulle uppskattas väldigt mycket av alla Lazio fans tror jag. De spelarna skulle dessutom bli ihågkomna för alltid. Efter att ha vunnit väldigt mycket med Lazio, skulle de även bli ihågkomna för den den goda smaken de hade att lämna klubben, för lagets bästa trots medföljande lönesänkning.
