30 sekunder från 3 poäng mot Milan
Ett chockmål på övertid såg till att Milan fick med sig en poäng från Olimpico och att Lazios hemska säsong fortsätter som på samma spår.
Det var två "trasiga" lag som rök ihop på Olimpiastadion ikväll, båda hårt drabbade av skador och besvärade av den senaste tidens kräftgång i ligan. Det syntes också på spelet att självförtroendet inte var på topp i något av lägren. Milan försökte ändå föra matchen och höll bollen på marken, men utan att skapa särskilt mycket farligheter. Det rullades hit och dit men man fick inledningsvis inget tryck att tala om. Lazio satsade mindre på bollinnehav och mer på att få till snabba, raka anfall genom att Fiore och Poborsky sökte Lopez i djupled.
Efter en ganska seg start på matchen och halvdåligt passningsspel från Lazios sida, blev det plötsligt mycket roligare. I 21:a minuten tog Lazio ledningen. Lopez passade inifrån Milans straffområde ut bollen till Stankovic på vänsterkanten. Denne vände inåt med bollen och prickade vackert bortre krysset. Abbiati i Milanmålet var chanslös. Lazio kunde ha lett med mer, man missade två riktigt bra lägen (Lopez och Poborsky) innan halvtid. Även Milan hade några intressanta lägen. Båda gångerna räddade dock Peruzzi situationen med mycket bra utrusningar. I 42:a minuten föll Shevshenko i straffområdet, men domaren valde att inte blåsa. Det var ingen strålande första halvlek, den saknade struktur och det såg bitvis virrigt ut på plan. På Milans tränarbänk satt Ancelotti och såg allmänt butter ut, medan Zaccheroni stod upp och skrek ut direktiv med jämna mellanrum.
Andra halvlek började som den första – Milan rullade boll. Stankovic hade ett mycket vasst långskott i 51:a minuten, men Abbiati räddade till hörna. Lazio försökte spela tätt och hålla ihop sitt mittfält, vilket lyckades relativt bra ett tag. Men Milan började sakta etablera ett starkare tryck och i 66:e minuten bytte Zaccheroni ut Liverani och tog in Dino Baggio, ett klart defensivt drag. Det hann inte gå en minut förrän Lopez kom igenom på vänsterkanten och med en mycket fin passning snett bakåt hittade Stankovic som tyvärr sköt över. Ännu en chans att punktera matchen fick man i den 70:e minuten då en lysande kontring rann ut i sanden efter att Fiore slagit en passning för mycket i det avgörande skedet. Detta var Lazios sista farlighet i matchen, bortsett från ett skott av Lopez som gick strax utanför fem minuter senare. Nu var det hursomhelst Milan för hela slanten. Lazio backade hem rejält och försökte skapa något av en mur framför eget straffområde. I minut 78 blev Couto utvisad, troligen för något han sa till domaren. Zaccheroni åtgärdade problemet genom att ta ut Fiore och sätta in Mihajlovic bredvid Negro i mittförsvaret. Lazio fortsatte att spela på resultatet och lyckades faktiskt hålla Milan från att skapa några riktigt farliga lägen, även om Serginho var ett ständigt orosmoment på sin vänsterkant. Det såg ut att bli ett roligt slut på kvällen och tre efterlängtade poäng.
Men Zaccheroni, spelarna och fansen fick lämna stadion i besvikelse. Shevshenko och Kaladze nickade ihop på en hörna i sista övertidsminuten och bollen letade sig förrädiskt in i mål efter att Stankovic misslyckats med att nicka bort den på mållinjen. Ett så kallat "freakmål" trettio sekunder från slutsignalen innebar ett mycket bittert slut på matchen, sett med Lazioögon.
Var det ett rättvist resultat då? Nja, det skulle jag nog inte påstå… Lazio hade fler klara möjligheter än Milan och faktum är att Milan spelade ganska stel och begränsad fotboll, trots sitt stora bollinnehav. Inte så att Lazio var bländande på något sätt, men man skapade i alla fall ett antal mycket fina lägen. Problemet var att man inte avgjorde matchen när man hade chansen.
Något som är värt att uppmärksamma är forwardssituationen. Lopez verkade ganska virrig som ensam anfallare, han blev ofta av med bollen och hade inget att sätta emot Milans backar i styrke- eller nickdueller. Ibland såg han till och med ganska klantig ut, men det har ju mycket att göra med att han egentligen inte ska spela i den rollen. Vi får hoppas att laget blir bättre när Crespo eller Inzaghi kommer tillbaka från sina respektive skador. Från den här matchen tar jag med mig glädjen jag kände när jag såg Luca Marchegiani, reservkeepern, stå upp och skrika/gestikulera upprört efter en missad Laziochans. Det är skönt att se sånt, spelare som tillhört klubben länge och engagerar sig starkt under matcherna även om de inte är på plan. Mycket mer än det fanns det tyvärr inte att glädja sig åt.
