Krönika och analys: Den svarta söndagen
Lazio förlorade det klassiska Rom-derbyt under förnedrande former.
Söndagskvällens förlust var något jag som laziale aldrig hoppades att få uppleva. Roma närmast krossade ett förvirrat Lazio på ett förnedrande sätt – ett Lazio som antagligen ännu irrar omkring inne på Olimpico. Faktum är att 1-5 förlusten var den största i modern tid. Inte sedan 1933 har ett derby slutat med liknande siffror. När Lazio förlorade höstderbyt 1999 med 1-4 trodde man inte att det kunde bli värre på mycket, mycket, länge. Så fel man hade.
Gårdagens förlust kan i sig absolut inte sägas vara varken orättvis eller oväntad. Det här med derbyn tycks lägga en kraftig press på Lazios spelare, som numer alltid får agera ”underdog” i dessa sammanhang. Lazio hade inför matchstart kraftiga skadebekymmer vilket också spritt en osäkerhet i förberedelserna. En sådan uppenbar osäkerhet som gjorde åtminstone mig mycket tveksam till Lazios faktiska chanser. I försöken att hitta en tillfällig nödlösning på den vakanta platsen som högerback provade Zaccheroni en mängd olika alternativ, utan att för den delen hitta en tillfredsställande lösning. Dino Baggio rapporterades under veckan vara den spelare som låg närmast till för att ta denna roll.
Men Zaccheroni som spelat med en fyrbackslinje sedan senhösten kan inte varit nöjd med detta alternativ. Roma spelar en ”bred” fotboll där kantspelet får en framträdande plats, samtidigt som Totti ger det offensiva spelet ett kvalitativt djup. För att möta detta hot, måste man inte bara neutralisera Totti, utan man måste även stoppa Romas kantspringare. När Zaccheroni endast hade tillgång till sammanlagt fyra backar (varav tre mittbackar) började tydligen tankarna om en återgång till en trebackslinje ta fart. Visserligen var Gottardi tillbaka på bänken, men han ansågs ännu inte i fullgod form för 90 minuter. Pancaro tog vänsterytterplatsen och Dino Baggio flyttades upp ett steg från sin först tänkta position som högerback, till att nu spela som en tänkt defensiv högermittfältare. Trebackslinjen i övrigt såg inte direkt imponerande ut på förhand - rörligheten såg tveksam ut - men inga alternativa spelare fanns att tillgå.
Ett så förvirrat lag som Lazio under de första 45 minuterna har jag nog aldrig upplevt (låt mig aldrig uppleva detta igen!). Att så många i sig duktiga spelare kan vara så ”borta” är anmärkningsvärt; Lazios mittfält var en kollektiv kollaps där en spelare som t ex Fiore mest verkade undra vad som hände. Alla som såg Lazio i höstas minns att även med full besättning saknades bra kantspelare för ett 3-5-2 spel för de ljusblå. Men att spela Dino Baggio som ensam yttermittfältare måste redan nu räknas som ett klassiskt misstag. Romaspelarna fick direkt vittring när man upptäckte vilka hav av ytor som fanns att utnyttja mellan Lazios mittfält och trebackslinje. Ute till höger fanns - som redan antytt - sällan någon Dino Baggio, vilket Totti snarast fick instruktioner om från Capello. Målen föll snart i en takt som även måste gjort de mest rödfärgade romanistas konfunderade; var detta kanske Lazios primaveralag som Zaccheroni ställt ut? Att den tämligen tunne Montella är skicklig är oomtvistat, men att han får NICKA in två mål mot Lazios storväxta backar är anmärkningsvärt. Att det sedan är den vanligtvis så skicklige Nesta som går bort sig – gång på gång – är ännu mer anmärkningsvärt.
Lazio var aldrig nära i denna match. Till stor del gör man Roma riktigt bra genom att göra hårresande misstag vi fel tillfällen. Försvaret är uselt men framförallt mittfältet är en orsak till detta då man konstant ligger fel i positionerna och låter Romas bollhållare avancera utan att förmå pressa vid kritiska tillfällen. En dödssynd i modern fotboll. De skott med vilka Montella och Totti (en lobb, ok!) slutligen sänker Lazio, får t ex avlossas mot backande försvarare som dessutom får agera utan mittfältsunderstöd.
Lazio skapar sedan i princip ingen egen målchans genom eget genomtänkt spel. Stankovic gör ett mål (och är nära att göra ett till) genom egna initiativ. Men sedan är det bara genom sina tio hörnor och ett par frisparkar man förmår oroa Roma. På tio hörnor bör man kunna få någon utdelning i mål räknat - särskilt när de flesta är så bra slagna som de nu var av Mihajlovic (som för övrigt var betydligt bättre än jag i min vildaste fantasi trodde - men det säger i och för sig inte så mycket).
Medan Romas spelare närmast ser ut att växa av utmaningen, får Lazio ofta kämpa i motvind i derbysammanhang. Är detta bara en synvilla, eller finns det faktiska förklaringar?
Lazio har efter sina framgångsrika år fallit tillbaka. Man verkar helt enkelt ha glömt vad som en gång gjorde laget till ett etablerat topplag i inte bara Italien, utan i hela europa. Man har glömt vad det betyder att ha spelare som känner för sitt lag och som ger allt för att undvika en sådan bitter förlust som igår. Det är en sak att ha dyra spelare (offensiva spelare har en egenhet av att vara dyra), men vad hjälper det om dessa inte är beredda, eller är förmögna, att göra tungt grovjobb för att skapa ytor år varann?
Ingen spelare vill förlora - det säger sig självt - men det räcker inte att bara satsa på dyra så kallade kvalitetsspelare utan någon egentlig plan vad dessa spelare egentligen ska bidra med. I derbyn vinner oftast den part som är mest motiverad (detta är givetvis också en allmängiltig sanning). Bägge lagen var givetvis motiverade igår; Roma ville visa att man är nummer ett i Rom, och även vinna för att gå upp i serieledning. Lazio behövde segern för att visa att man ännu är att räkna med, om inte annat för att visa detta för sig själva. Romas lag är en utpräglad lagmaskin med väldefinierade roller rakt igenom. Även om laget har många väldigt individuellt duktiga spelare, domineras laget till stor del av kvantitetsspelare (eller vattenbärare om man så vill). Inte skulle Totti vara den spelare han är om inte Emerson, Tommasi och Lima beredde vägen för honom. Lazio har i dagsläget en spelare i motsvarande roll - Giannischedda - och det räcker inte i denna typ av matcher.
Denna match kan sägas ha varit Zaccheronis riktiga (och sista?) eldprov. Men raden av bakslag börjar nu bli väl stor för den tränare som tog över efter Zoff. Även om tränarens betydelse i (framförallt) framgång ofta är överskattad, behövs det i ett lag där anarki härskar någon som kan bidra med en röd tråd av kontinuitet och inlevelse för att bringa ordning och entusiasmera. Detta har inte Lazio idag.
Några ord om Nesta. Vår vanligtvis så suveränt säkre försvarsgigants kollaps i denna match symboliserar på ett nästan övertydligt sätt hela Lazios insats i söndagskväll.
I slutet på januari vann Lazio hemma mot Perugia med 5-0. Nästa vecka förlorade Lazio borta mot Torino med 1-0 medan Perugia vann med 3-1. Livet går vidare. Nästa höst väntar ett nytt derby.
