Nja...
Jaha, så var det dags att summera ännu en match. Särkilt spännade var det inte - mest frustrerande, faktiskt. Lazio hade svårt att få någon fart på spelet och skapade, trots stort bollinnehav, inte särkilt mycket. Men tre poäng är tre poäng.
Lazio inledde piggt och visade intentioner, men det avtog snabbt och började se lite småtrögt ut efter ett tag. Man slog små trevliga kortpassningar till varandra utan att ha några linjer i spelet. Samma mönster upprepades gång på gång: i princip inga löpningar utan boll, långsam speluppbyggnad - antingen via Liverani i mitten eller Stam (!) på högerbacken - och ofta avsaknad av fantasi. Man valde säkerhet framför chanspassningar och rörelse. Några lägen lyckades man dock skapa. I 17:e minuten kombinerade Stam med Fiore, som avsluatade i ett bra läge, men fick se skottet räddat av Lecces målvakt Chimenti. Bara en minut senare nickade Lopez tätt utanför i ett mycket bra läge efter Stankovic inlägg från vänsterkanten, och i 33:e minuten var Lecceförsvaret väldigt nära att fixa ledningen åt oss.
Det var en ganska tråkig första halvlek. Så tråkig att det kändes som en stor grej när Zaccheroni tio minuter från pausvila ställde sig upp och skrek “Lucas” ett antal gånger, uppenbarligen för att ge Castroman några korta direktiv. Castroman skötte sig för övrigt helt ok, med tanke på att det var hans första match som innermittfältare. Han kämpade, försökte göra saker med bollen och hade några skott av varierande kvalitet.
Andra halvlek började ungefär som den första slutat. Ingen skärpa i spelet och svårigheter att ta sig fram till riktigt farliga lägen var vad som kännetecknade första tio minuterna. Sen började det äntligen hända lite saker. Stankovic kom in i matchen mer, och var allmänt kreativ och farlig på sin vänsterkant. Efter att ha missat ett gyllene läge i 56:e minuten, från mycket nära håll, blev det ironiskt nog hans äventyr på högersidan som resulterade i matchens enda mål. Han fick bollen av Fiore, ryckte ifrån sin markering, och fick till ett mycket bra inlägg som Fiore löpte ifatt och slog till på volley. En Lecce försvarare lyckades faktiskt rädda bollen “på mållinjen” men domaren dömde mål, och reprisbilderna antyder också att bollen var över linjen, om än knappt. Fiore hade bara några minuter tidigare missat (i princip) öppet mål, så det kändes nog väldigt skönt att få sätta dit den. Fansen hade troligen inte varit nådiga om han inte lyckats avgöra matchen.
Diego Simeone gjorde en efterlängtad comeback i den här matchen. Efter 58 helt misslyckade minuter – jag har nog aldrig sett honom så blek – gick Poborsky ut och ersattes av “El Cholo”, som mottogs med stort jubel och högljudda ramsor från publiken. Simeone har kommit att representera kämpaandan i Lazio, något som saknats den här säsongen. Han såg ut att trivas på plan, gjorde inga spektakulära grejer men skötte sitt jobb och inspirerade möjligen sina lagkamrater till en skärpning. Målet gjordes med Simeone på plan. Tre poäng och vetskapen att Simeone nu finns tillgänglig blir vad jag tar med mig från den här matchen. För mycket mer fanns det inte att glädjas åt. Det är uppenbart att det kommer att behövas förändringar om det ska bli roligt att följa nästa års Lazio. Nya yttrar känns som en första prioritet. Och så gärna en playmaker med lite mer gnista och fantasi än Liverani. Det är tveklöst mittfältet som är problemet , och Cragnotti måste se till att åtgärda detta.
Annars har det varit mycket snack om Romas två straffar mot Venezia. Jag vet inte om det är så mycket att snacka om egentligen. Collina tyckte väl helt enkelt om sin Rolex.
