En märklig tillställning
En märklig inramning präglade den sista matchen på Olimpico denna säsong. Ingen på Olimpicos läktare tycktes stödja hemmalaget, dels som en protest över den miserabla säsongen, dels för att man hellre ville se Inter som segrare av Scudetton än Juventus.
Förutsättningarna var innan matchstart glasklara. Ett fulltaligt Inter hade bara seger att gå för i jakten på Scudetton. Lazio med de obligatoriska skadeproblem som i år blivit lagets signum, kunde på sin höjd nå en Uefacupplats. Inter hade på grund av kanske framförallt anfallsdouon Crespo och Lopez skador lyfts fram som skyhöga favoriter av flera spelbolag. Ett tydligt utslag av masspsykos. Vad ingen tycktes komma ihåg var att Lazio av hävd brukar prestera bra mot Inter, samtidigt som Inter spelat instabilt och nervöst en längre tid.
Lazio inledde matchen håglöst och strukturlöst. Att laget var i mental och taktisk obalans märktes tydligt. Lazio tvingades på grund av redan nämnda skador lämna en matchotränad Inzaghi ensam på topp. Lill-Pippo blev alldeles för ensam under långa stunder. Mest slogs långa bollar utan riktig tanke mot Inzaghi, bollar han dessutom allt som oftast sprang offside på.
Inter tog följaktligen med eftertryck tag i spelet. För Lazios del innebar första halvlek många enkla tekniska fel. Inter var mycket mer laddat och kunde därmed etablera ett tydligt spelövertag. Till viss del var detta spelövertag en schimär då man sällan skapade riktigt farliga avslut mot ett kompakt Lazioförsvar. Mest fick Interspelarna ta avslut från distans. Men så var det här med hörnorna.
Inter tog ledningen efter en hörna där Peruzzi först plockade ned bollen för att sedan till synes helt omotiverat tappa den framför fötterna på framrusande Vieri, som gjorde ett av sina enklare mål denna säsong (tvättat handskarna med gulsåpa, Peruzzi?). Några minuter därefter kunde Lazio - ganska ologiskt sett till matchbilden - kvittera. I princip den första farligheten för de ljusblå ledde till utdelning. Kvitteringen var frukten av ett vackert tillbakaspel efter en snabb spelvändning. Fiore spelade bollen upp i plan mot straffpunkten till Poborsky som bara hade att trycka in bollen förbi en utflugen Toldo.
Kvitteringen blev som en signal till Interspelarna att återigen höja tempot. Man skapade några halvchanser, återigen mest skott utifrån, men de riktiga farligheterna uteblev. Men så var det – precis som tidigare – det här med hörnorna. Om det första hörnmålet var turligt, var det andra hörnmålet som nu kom till, mycket vackert. Di Biagio mötte Conceisao´s vänsterhörna en bra bit bredvid närmsta stolpen och styrde stenhårt upp bollen i Peruzzis vänstra kryss. Ordningen återställd, verkade det som. Laziospelarna som från början verkat oinspirerade verkade nu närmast uppgivna. Inter kontrollerade händelserna väl. Men en spelare ville annorlunda denna eftermiddag i denna märkliga tillställning.
En på senare tid kritiserad Poborsky, som allt som oftast på senare tid lämnats utanför truppen, uppfattade ett missförstånd i Interförsvaret precis innan halvtid. En dåligt avvägd och omotiverad tillbakanick av Gresko mot egen målvakt, blev ödesdiger för Inters Scudettodrömmar denna säsong. Poborsky som börjat sin löpning i god tid innan Greskos nick, hann i kapp bollen och kunde återigen kvittera. Knappast rättvist, men ska man vinna Scudetton, eller för den delen andra tunga titlar, får man inte agera så taffligt, nervöst och okoncentrerat i försvarsarbetet. Detta är en av dessa ”sanningar” som nästan alltid i slutändan visar sig stämma. Nu kom också Poborskys andra kvittering vid värsta möjliga tidpunkt för Inter.
Man skulle kunna tro att Cuper eldade på sina trupper i halvtid, inga alternativ än full fart framåt fanns då Juve ledde i Udine, men istället agerade Inter påfallande oengagerat i andra halvlek. När Inter som mest behövde gasa och trycka på, lät man sakta men säkert Lazio ta över spelet. På en fast situation kunde Simeone vältajmat, men också i ärlighetens namn ganska generöst, nicka in Lazioledning för första gången. Efter det var Inter ett slaget lag. Lazio rev genom kontringar upp stora hål i Inters backlinje. Inter försökte utan framgång lyfta spelet men förmådde inte återigen förändra matchbilden till sin fördel. Istället kunde Inzaghi, som helt plötsligt fått massor av ytor, nicka in dödstötten efter ett fin-fint växelspel mot ett passivt Inter. Resten av matchen blev mer eller mindre en defilering.
Till sist:
*Ronaldo byts ut i tårar. Stackarn. Men varför byta ut just en Ronaldo som börjat producera när man jagar mål, Cuper?
*Cuper förlorar för fjärde gången en titel på målsnöret. En slump?
*Allas vår Arne sa i paussnacket något i stil med; ”vad jag sett var Juventus det bästa laget i år”. Kul att en riktig italienkännare fick uttala sig! Men visst är alltid det lag som till slut vinner värdiga segrare. Eller som man säger; it ain´t over `till the fat lady sings. Och alla vet väl i sammanhanget vem damen är?
*Tur att Herman Dill var i studion. Annars skulle väl vår italienkännare Arne sitta och vänta på pokaler, pompa och ståt än i denna stund.
