Nesta, Mancini och meningen med livet (funderingar kring jakten på en ny ikon)
Lazio har blivit av med sin symbol och de flesta av oss går fortfarande runt lite halvapatiska och vägrar tro att det faktiskt har hänt. En snabb titt på historien visar oss dock att symboler blivit sålda förut, och ersatts framgångsrikt. Vem ska vi då söka tröst hos, nu när Nesta är borta? I mina ögon finns den starkaste kandidaten inte på plan, utan vid sidan av den.
Martin Wagner har redan, på ett utomordentligt sätt, gått igenom vilka de spelmässiga följderna av försäljningen av Nesta (och Crespo) kan tänkas bli. Jag tänkte komplettera med lite funderingar kring det mer ”själsliga”, det vill säga det som sker utanför planen; det som rör identiteter, symbolvärden och det svarta hål som Nesta lämnat efter sig, just som symbol för klubben.
När jag först började intressera mig för fotboll, och Lazio, var Signori skyttekung och kapten i laget. Jag ”växte upp” som supporter med Signori som självklar symbol och hjälte. Det enda som dämpade min vrede när han blev såld/utlånad för fem år sedan, var att laget gick bra både i ligan och ute i Europa. Samtidigt (eller snarare med tiden) började underbarnet Alessandro Nesta växa fram som ny symbol, ledargestalt och inspirationskälla. Efter ett tag utan Signori var det Nesta man ville se personifiera klubben, skaka hand med det andra lagets kapten innan matcherna, och lyfta bucklorna när vi vann titlar.
En viktig lärdom har jag kunnat dra av den senaste veckans mardröm, nämligen att ingenting är helt oersättligt. I alla fall inte i fotbollens värld. Jag insåg att jag faktiskt hade ”övergett” Signori, utan att märka det, och helt och hållet låtit Nesta fylla tomrummet han ursprungligen lämnat efter sig. Kort uttryckt: ingen är större än klubben. Oavsett hur mycket det smärtar mig att Nesta har sålts, börjar nu jakten på en ny symbol. Men vem, och varför? Vem ska vi så att säga fokusera vårt engagemang på?
I spelartruppen hittar vi ingen som rent spelmässigt är nära Nestas eller Signoris kapacitet och status. Den supertalang som möjligen skulle kunna fortsätta utvecklas och bli en abslout världsspelare, är väl i såna fall Stankovic. Men jag har, i alla fall just nu, svårt att tänka mig honom som Lazios nya symbol. Time will tell… Annars är det Couto, en mycket populär figur, som rent formellt fått ta över efter Nesta (i och med att han får bära kaptensbindeln). Men han är ganska gammal och har aldrig varit den där spektakulära typen på plan. Nej, för att (åtminstone kortsiktigt) fylla tomrummet efter Nesta blir vi nog tvungna att lyfta blicken från planen och ut mot bänken. I Mancini ser jag en potentiell hjälte, som kan knyta ihop ett framgångsrikt förflutet med nuet och förhoppningsvis framtiden. Ungefär som Nesta kändes mer "äkta" eftersom han kom från de egna leden, kan Mancini kopplas till klubbens tidigare verksamhet och storhetstid. Dessutom är han starkt förknippad med den mest framgångsrika tränaren i Lazios historia, Sven-Göran Eriksson. Framförallt ser jag hans redan bevisade vinnarinstinkt, enorma popularitet och det stora förtroende alla verkar ha för honom, som viktiga faktorer. Men hur kommer det sig att han är så populär?
Jag tror att de flesta med Laziohjärta har en ganska känslopräglad syn på Mancini. Mannen skrev i princip historia i klubben. Han var en viktig del av det unika lag som vann ett helt gäng titlar och ofta spelade magnifik fotboll. Må vara att han inte var särskilt tongivande det år vi vann ”scudetton” (på plan, vill säga; man vet ju aldrig hur han kan ha inspirerat grabbarna utanför plan) men fansen kommer alltid att minnas honom för alla fantastiska derby-mål, för hans helt otroliga klackmål mot Parma som fick Vieri att hoppa upp och ner som ett litet barn av glädje, och för att han alltid bjöd oss på sitt artisteri. Förutom att han var en hemskt skicklig fotbollsspelare, var han också den sorts oerhört sympatiska människa man inte kunde undgå att tycka om. Sin första säsong i Lazio blev han ju indirekt orsaken till att Signori fick lämna klubben. Men det var ingen som klandrade honom, och detta var en ”immunitet” som en mindre populär spelare troligen inte skulle åtnjutit, med tanke på hur otroligt stor Signori var bland fansen. De som intresserar sig för ironi, kan ju dessutom filosofera över att Mancinis återkomst till klubben nu sker samtidigt som fansen förlorar Alessandro Nesta, den som som tog över både kaptensbindeln och rollen som ikon och kelgris från Signori. Dessa olyckligheter till trots, har alltså Mancio förblivit en favorit bland de allra flesta lazialis.
Det är väldigt intressant att han faktiskt tycks ha samma stöd nu när han lagt om karriärren och blivit tränare. De som nuförtiden ifrågasätter Mancini håller ofta på andra lag än Lazio och tenderar att se lite mer ”rationellt” på det hela. Ska man vara helt ärlig, så är det ju bara att erkänna att det finns en del frågetecken kring hans förmåga att träna och leda ett lag som aspirerar på att tillhöra toppen. Personligen är det ingen jag hellre skulle se som tränare för Lazio, men man måste ändå betänka två saker:
För det första kan man säga att han fick en VIP-biljett till det italienska tränaretablissemangets lilla elitklubb. När han la skorna på hyllan, blev han omedelbart assisterande tränare under Svennis, som upprepade gånger pläderade för att Mancini var rätt man att efterträda honom. Det verkade ödesbestämt. Utan att ha så mycket som en enda matchs erfarenhet som ansvarig tränare, åtnjöt han redan så mycket respekt att Cragnotti var tvungen att mer eller mindre be om ursäkt för att han valde att ersätta Svennis med Zoff istället. Den respekten verkar Mancini inte ha förlorat, med tanke på att Cragnotti chansade rejält och gav honom uppdraget att ta tillbaka Lazio till toppen. Man måste komma ihåg att Mancini än så länge inte på något sätt bevisat att han klarar av en sådan uppgift.
För det andra är hans resultat som tränare inte särskilt imponerande. Segern i italienska cupen efter bara ett halvår med Fiorentina var onekligen en bra start, men förra säsongens mardrömsinledning och tabellplacering ger upphov till tvivel angående hans förmåga att motivera och organisera ett lag.
Tittar man bara på ”fakta” skulle man lätt kunna tro att att Laziofansen varit oroliga inför säsongen. Men så är inte fallet. Den allmänna känslan har varit en skön optimism (försäljningen av Nesta får naturligtvis effekter, men tilltron till Mancini verkar inte ha påverkats nämnvärt). Jag känner mig klart lugnare med Mancini vid rodret än med Zaccheroni, trots att den senare har vunnit en scudetto.Ganska enkelt egentligen – det är känslomässigt, inte rationellt. Det finns helt enkelt ett element av trygghet i att se Mancini instruera våra spelare. Med risk för att verka lite xenofobisk kan man säga att medan Zaccheroni kändes som en främling, känns Mancini som en av oss.
Nu finns det förstås stora problem förknippade med att tränaren för ett lag blir dess främsta representant. Resultat tenderar att variera, tränare att komma och gå. Hur ställer sig fansen till Mancio om det går dåligt ett tag? Och är det verkligen möjligt att en typ i kostym blir viktigare för supportrarna än spelarna han ställer på plan? Många problem, onekligen, men problem är väl till för att lösas? I nuläget är det hur som helst Mancio jag klamrar mig fast vid, i hopp om att kunna bygga en ny, och helst varaktig, fotbollspersonkult runt denne artist.
