Stigande entusiasm
Att Lazio verkligen imponerar har vi kunnat konstatera under hösten med stigande entusiasm. Det som till en början kunde varit tillfälligheter har visat sig vara en bestående trend: Lazio är riktigt bra i år. Hur högt kan man då sikta realistiskt sett denna säsong?
Att Lazio verkligen imponerar har vi kunnat konstatera under hösten med stigande entusiasm. Det som till en början kunde varit tillfälligheter har visat sig vara en bestående trend: Lazio är riktigt bra i år. Hur högt kan man då sikta realistiskt sett denna säsong? Ja, då förutsatt att inte den problematiska ägarsituationen ställer till det på något sätt. Men låt oss ignorera detta och istället avgränsa oss till det rent sportsliga i några stycken framöver.
Innan säsongen var åsikterna splittrade hur Lazio skulle fungera. Vissa trodde att det var kört när Nesta och Crespo såldes av, en mittenplacering verkade på sin höjd troligt. Andra trodde trots allt på en positiv säsong, så dåligt var inte laget även om främst backbesättningen var ett orosmoment.
Nu vet vi bättre. Lazio har släppt in åtta mål på tio matcher. Framåt har man gjort arton mål. För övrigt samma statistik som serieledande Juventus innehar. Detta kan man dra vissa slutsatser från: Försvaret påverkas inte nödvändigtvis negativt av att ens den spelare med den starkaste av lyskraft försvinner. Nej, försvarsspel är så mycket mer än vissa individer, eller om man så vill; försvarsspel är så mycket mer än den fyrabackslinje som Lazio praktiserar. Försvarsspel är något som hela laget utövar.
Och i år utövar man det verkligen som en enhet, inte som olika lagdelar. Detta är grunden till all framgång i fotboll, ja, kanske i all lagbollsport. Kom ihåg hur illa Lazios lagsspel fungerade när man väl trodde att det skulle gå jättebra när man väl vunnit scudetton. Man blev för bekväma och trodde nog till en inte alls obetydlig del att mycket skulle lösa sig av sig själv, men det gör det ju aldrig.
Med en stabil defensiv får laget den trygghet som gör att offensiven kan få en sådan trygghet att även den lyckas. Om trygghet finns vågar spelare utmana eller våga ta en löpning för att fylla på, även om det innebär en viss risk. Allt är en helhet. För att vinna måste man våga. Våga gör man i längden bara om man har den trygghet som gör att man får misslyckas. Det här har Mancini lyckats med, och det ska han ha all heder av.
Med ett mittfält där Stankovic styr, Fiore kombinerar, där Simeone ger tyngd och där Cesar ger bredd, har Lazio den där lagdelen som oftast är matchvinnade; just mittfältet. Och när sedan Lopez tycks ha släppt all ballast och springer, med eller utan boll, som han aldrig gjort förr, kan Lazio alltid hota vilket försvar som helst. Visst kunde man önska en något vassare centerforward bredvid Lopez, men man kan inte få allt. Särskilt inte under rådande förutsättningar. Och kom ihåg att Chiesa ännu knappt mönstrats.
Någon kanske mitt i all min välyra påpekar att Lazio ännu inte vunnit mot ett etablerat topplag. Hittills har man bara spelat oavgjort mot Milan och Roma (visserligen med mersmak i bägge mötena), dessutom har man ju förlorat hemma mot Chievo. Kunde inte bry mig mindre. Det handlar inte om att vinna mot topplagen i första hand för Lazio denna säsong. Spelar man, och tar poäng, som nu kommer det här att sluta jättebra. De bortapoäng man tar mot lagen i seriens mitt- och bottenregioner kommer inte många andra lag att upprepa. Det kan jag nästan lova. När Lazio vann sin senaste scudetto hade man faktiskt ännu en bit in på våren inte heller besegrat ett så kallat topplag. Faktum är ju att poängen är värda lika mycket vilket lag man än tar dessa av.
***
En fjärdeplats är en realistisk förutsättning denna säsong. Givetvis får de ljusblå gärna hamna högre upp en så, men en realistisk målsättning är denna. Hur ser då konkurrensen ut? Så här ser jag på de förmodade konkurrenterna:
Juventus tror jag kommer att vinna i år igen. Ganska klart dessutom. Man har den klart jämnaste lagbesättningen och dessutom ligans bästa och mest mångsidiga mittfält, både kvalitet och kvantitet finns ”en masse” i årets Juve. När sedan Del Piero hittat tillbaka till sig själv, Nedved dominerar mittfältet (som han gör det!), och när inte superkobran Trezeguet ens spelat en enda match än, pekar detta i kraftig riktning mot den feta damen. Denna dam som dessutom alltid tycks få det sista ordet.
Milanolagen har blandat mycket bra och mindre imponerande insatser. Milan imponerande oerhört till en början, kanske särskilt i europacupspelet, men det verkar som om man till viss del blivit sönderlästa. Ja, sönderlästa och sönderlästa, Rivaldo, Rui Costa m.fl. går ju inte att ”läsa”. Vad jag menar är att laget är så oförutsägbart att det nästan är förutsägbart. När laget är inspirerat, har medflyt och får en ledning, är man svårslagna. När Inzaghi då kan ligga på kontring är chansen stor att man gör fler mål.
Men problemet för Milan är att ett mångsidigare och mer kvantitativt mittfält kan störa Milans spelrytm (som både Juventus och Lazio gjort i säsongsinledningen). Milan får då helt enkelt inte den ro och det utrymme som dess kreativa och tekniskt sätt mycket skickliga spelare behöver. Motmedlet mot Milan är att ligga nära och spela tufft på mittfältet. Man kastar då helt enkelt grus i Milans maskineri. Då är hälften vunnet.
Inter har tagit mycket poäng genom sina klasspelare i anfallet; Crespo, Vieri och Recoba är oerhört skickliga på att utnyttja de chanser som dyker upp. Dessa är troligen världens starkaste anfallstrio, och det räcker långt. När sedan då Inter har ett sådant försvar av sådan hög klass är det inte konstigt att man ligger i toppen även om spelet inte alltid fungerar som man kanske skulle kunna önska. Hur bra skulle Inter vara med en mittfältsdirigent av högsta världsklass?
***
Visst kanske Lazio kan rubba ett av dessa tre topplag, men jag tror att detta blir svårt. En mer realistisk målsättning blir att slås om fjärdeplatsen och därmed den sista Champions League-platsen. Och visst ska årets Lazio kunna distansera ett stagnerat Roma, ett förvisso välkomponerat Chievo, eller Bologna, för den delen.
Roma har kapacitet, det går inte att förneka. Men det röda laget är ihåligt. Totti har redan från säsongsstart varit skadedrabbad och detta bådar inte alls gott för Roma. Man är väldigt, väldigt, beroende av den liggande prinsen. Både när det gäller det kreativa spelet, och även numer när det gäller målskyttet. Romas splittrade spelprogram i ligan och i Europa kommer att kosta, räkna med det. Fast jag hoppas att de kvalificerar sig för vidare spel efter grundomgång två i CL, även om det nog blir svårt. Det ökar Italiens inflytande, och det ökar troligen Lazios chanser än mer i ligan.
Romanistas talar fortfarande om chanserna att vinna ligaguld i år: Vakna upp, det duger då inte att ha så många nyckelspelare som passerat bäst-före-datum. Men Roma kan helt klart hota fjärdeplatsen, särskilt om man får koncentrera sig på denna jakt.
