Gästkrönika: - Den mannen är en ledare
Frilansjournalisten Mats Lerneby skriver en krönika i vilken han jämför Mancini med Svennis.
Att vara Laziosupporter innebär egentligen hela tiden att gå omkring och vara nervös. Nervös för att laget ska säljas, nervös för att försvaret ska klappa ihop, nervös för nya förluster. När man väl vinner ett par matcher är det bara att dra sig till minnes någon mindre lyckad säsong (och de är många historiskt sett) och bli nervös igen. Ett evigt kretslopp.
Men så händer något, laget börjar spela stabilt och man inte riktigt var man ska känna efter i kroppen. Men denna gången känns känslan igen.
Under en reportageresa för några år sedan satt jag med den dåvarande Sampdoria tränaren Eriksson i ett rum på den slitna träningsanläggningen Syorba utanför Genoa. Jag frågade om Mancini och Eriksson log och sa.
- Den mannen är en ledare.
Några år senare möttes vi igen, denna gång på den mer moderna anläggningen Formello, Eriksson var på väg till England och ville gärna se Mancini efterträda som tränare i Lazio.
Han sade:
- Mancini har varit tränare länge. Han tränar laget mer än jag.
Han log lurigt och jag log tillbaka och trodde honom inte.
Det gjorde ingen annan heller, visserligen visste vi alla att Mancio var en stor fotbollsspelare, men tränare? Nja….
När man nu ser den 38-årige giganten stå i sin välsydda kostym och vifta längs med linjen inser man vilken inverkan Mancini verkligen har haft. För den där stabila känslan kring Lazio har åtminstone jag bara haft en gång tidigare och det var under Erikssons dagar som tränare. Och den mannen som i princip ledde träningarna den gången, har nu tagit steget fullt ut. Egentligen borde man inte bli förvånad.
Trots det finns det skillnader.
Under Eriksson tid som tränare slogs det mycket långbollar och trots att laget vann sina matcher så spelade man en rätt tråkig fotboll. Under Mancini har laget börjat spela rena klapp-klappet och till och med fått den annars så presskygge Cragnotti att utropa att laget faktiskt spelar som Brasilien, ett av få vettiga uttalanden från presidenten denna säsong.
Vad som dock förenar Eriksson och Mancinis lagbygge är stabiliteten och den mentala styrkan och känslomässigt är man som fans tillbaka någonstans strax innan Vieri nickade in bollen mot Mallorca i cupvinnarcupfinalen.
I det perspektivet blir det tydligt hur bra tränare Mancini är. Och man kan återigen dra paralleller till hans ankomst och till Erikssons ankomst till Romklubben.
När Eriksson 1997 började träna Lazio var laget ett humörgäng. Man klappade dit Fiorentina med sex eller sju mål på hemmaplan men kollapsade borta, värst var väl våren 1997 när laget ledde över Juventus efter mål av Signori för att sedan i andra halvlek falla tungt, Chamot satte spiken i kistan med ett snyggt självmål i krysset.
Bara några månader efter Eriksson börjat leda laget, spelade man stabilt och säkert och det tog flera månader för oss laziali att byta ut vår tveksamhet mot glädje.
När Mancini tog över, var Lazio ett lag i kris. Hur man lyckats med att köra klubben i botten både ekonomiskt och sportsligt på så kort tid är fortfarande en gåta, men samma spelare som uppförde sig som dagisbarn på plan förra säsongen, är nu helt plötsligt kandidater till varenda veckolag som finns.
Och i nuläget vill jag nog ranka Mancini som en större tränare än Eriksson. För bedriften att få ihop lag av de spillror som fanns förra säsongen, svetsa dem samman samtidigt som presidenter uttalar sig korkat i media och fans skämmer ut sig och till råga på allt få dem att spela fotboll av toppklass, kan liknas vid att gå till sydpolen i badbyxor. Det spelar egentligen ingen roll hur det går den här säsongen, vilka spelare som säljs eller vem som köper klubben, Mancini har visat att man fortfarande i dagens toppfotboll kan vinna om man känner för klubben man spelar. Det handlar om kärlek till en sport och en tro på sig själv.
Mancini har gett oss laziali något att tro på. Men om det är ligaguld eller en champions league plats vet ännu ingen. Men en sak är klar.
Vi tror mer på oss själva nu.
