Chievo = Kryptonit?
Lazio behåller försprånget gentemot Chievo efter en underhållande match.
I denna säsongs kanske hittills viktigaste match till nu ställdes Lazio mot de för de himmelsblå alltid så svårspelade Chievo i ett sexpoängsmöte. För det efter jul formsvaga Lazio skulle en förlust just mot tabellfemman Chievo vara allt annat än bra för allt vad arbetsro heter.
Lazio och tränare Mancini hade en del att bevisa när spelet blåstes igång på Bentogodi stadion. En till förlust efter förra helgen debacle kunde bli svårsmält för lagets ambitioner att hålla en topp fyra placering framöver. Mancini hade inför matchstart problem med mittfältsuppställningen. Med Stankovic avstängd, Cesar fortfarande ur spel och Fiore småkrasslig var inte förutsättningarna de bästa. Resultatet blev att den i Lazio rykande färska Nikola Lazetic (inlånad från just Chievo) fick ta högerytterpositionen, medan Fiore trots allt mönstrades, fast denna gång på vänsterkanten. Den i Lazio sällan riktigt lyckade Liverani fick bilda innermittfält med Giannichedda. Hur mittfältet skull fungera var följaktligen ett berättigat frågetecken innan start.
Lazetic visar sig ganska omedelbart vara den förstärkning Lazio sökt till ytterpositionerna. Som en frisk, uppkäftig, fläkt tar han för sig från start. Med knappt åtta minuter gångna är just Lazetic huvudperson i det anfall som kanske var det bäst utförda under hela matchen. Fiore slår en krossboll som drar isär Chievos försvar så att just Lazetic kan nå bollen och spela Lopez, som på ett tillslag väggspelar tillbaka en nu helt fri Lazetic som dock inte är så lyckosam att han kan ge Lazio ledningen i sitt första riktiga anfall för klubben. Vinkeln blev nu aldrig inte den bästa. Tyvärr inte avslutet heller.
Första halvlek blir märklig då lagen dominerar spelet i knappa tiominuters perioder på den vinterhala planen (vars beskaffenhet tyvärr inte var den bästa). Efter Lazios inledning tar Chievo nu över spelet. Luciano (f.d Eriberto) visar sig från sin bästa sida på Chievos högerkant. Inte märks det någon brist på matchträning här inte när nu brassen var tillbaka efter sin märkliga avstängning. Luciano straffar Favalli (med understöd) ett par gånger å det grövsta. Den entusiasm, fräckhet och framförallt speed brassen nu liksom förlöste är svår att inte förtjusas av. Men det är inte Eriberto, utan centertanken Cossato, som får den stora möjligheten. Med knappt halva den första halvleken spelad får Cossato med sig bollen och rundar Peruzzi som hamnar på mellanhand. Negro lyckas avstyra på mållinjen…
Matchen fortsätter och lagen fortsätter byta perioder. I slutet av den första halvleken är det dags för Lazio igen: Urstarke Corradi får med sig bollen i straffområdet, men hamnar ur balans och halvliggandes lyckas han inte få någon fason på avslutet mot Lupatelli i friläge.
Strax därefter för Lopez bollen mot ett oorganiserat motståndarförsvar. Lopez får iväg en välriktad lobb mot mål. Bollen går över Lupatelli och dyker ned mot mål…Nej! ribban!
Jaha, det var den halvleken, tänker man. Ingen utdelning på de ganska klara chanserna i en i och för sig spelmässigt jämn halvlek, men där Lazio har fler klara målchanser.
Att man aldrig lär sig.
Just då får (med betoning på får) Chievo en straffspark när Cossato ramlar i duell med Negro. Detta var å andra sidan den första straffen som dömdes mot Lazio denna säsong, men straff var det inte om rätt ska vara riktigt rätt. Men rätt är vad domaren dömer hur vansinnigt det än ser ut när repriserna rullar. Corini är iskall och avslutar som Mihajlovic aldrig tycks göra numer från elva meter. 1-0.
Ibland nästan hatar jag fotboll.
Chievo tycks vara för Lazio vad kryponit är för stålmannen. Lazio har alltid problem med deras raka spel och deras snabba omställningar. Egentligen påminner lagens spelstil en hel del om varann med 4-4-2, tonvikt på just omställningar och snabbhet. Men Chievo tycks ha ett övertag - mentalt eller taktiskt är jag inte rätt person att svara på - men de spelar nästan Lazios spel bättre än Lazio själva när lagen möts. Fast ändå har Lazio tre utomordentliga målchanser som inte alls är lika slumpbetonade som hemmalagets. Lazetic, Lopez och Corradi har alla toppchanser, men tillfälligheter eller storspelande Lupatelli i mål, vill annat. Lazio är som bäst när man snabbt söker yta bakom Chievos backlinje. Vid några tillfällen lyckas man med detta och det är farligt varje gång. Dock så studsar bollen fel i avgörande passningslägen.
Mot Reggina förlorade Lazio genom undermåligt spel. Nu spelar man väl så bra (bra och bra; så bra planen tillät) som Chievo men ligger ändå under. Nu krävs det viljetag!
Andra halvlek börjar som första halvlek slutar. Nästan i varje fall. Men denna gång är tillfälligheterna inte helt med hemmalaget. Ett missriktat inlägg går över Peruzzi…men träffar istället ribban. I mitten av andra halvlek går Lazios spel i stå. Man saknar den sista aggressiviteten och det konsekventa i spelet för att riktigt rå på välorganiserade Chievo. Cossato får ett fint läge att öka på ledningen för hemmalaget, men Peruzzi är fint med och avstyr.
Just då ger Lanna bort bollen vid halvplan till just den vinthundssnabbe Lopez. Lopez blir omedelbart så fri bara Lopez kan bli. Fast antagligen blir han också alldeles för fri, och bestämmer sig aldrig. Avslutet blir därefter. Tamt. Givetvis räddar Lupatelli även denna gång.
Mancini byter in Inzaghi. Rätt tänkt. Lazetic har kommit ur handlingen och med än mer tyngd centralt får Lazio mer press, och stress, på Chievos mittlås; misstagen blir fler vilket ger flera halvchanser.
Men dessa räcker inte till. Lazio kommer till flera tidiga inlägg men nogrannheten saknas och det mesta blir ofarligt. Nu med dryga kvarten kvar har Lazio dock tillslut lyckas få riktig press på Chievo. Chievo får visserligen chansen att kontra vid ett par tillfällen men i andra halvleken kontrollerar Lazio Chievos främste (Luciano såklart) mycket bättre. Framförallt Stam tycks ha fått direktiv att understödja vilket han gör mycket bra.
Med tretton minuter kvar dyrkar Lazio upp Chievo. Fiore spelar snett bakåt och den alldeles för osannolika målskytten Giannichedda får ett fritt skottläge…och träffar stolpen, bollen studsar via Inzaghi..utanför.
Att leda statistiken i serie A för träffade stolpar/ribbor är kanske charmigt, men något bara för förlorare. Det vill sig inte.
Nu fullkomligt hatar jag fotboll.
Några ytterligare halvchanser senare får Lopez ett helt fritt skottläge innanför straffområdet. Men avslutet är typiskt Lopez denna söndag. Tamt. Oprecist. Inte alls likt den Lopez vid vant oss vid. Lupatelli behöver knappt sträcka på sig. Kanske är det planen som den mobila Lopez lider mest av av samtliga aktörer, men bra är han inte.
Matchen går mot sitt slut. Två byten görs: Chievo sätter in laziodödaren Della Morte (3-2 målet i höstas), Lazio sätter in Simeone. Vad inte Arne Hegerfors vet, som vi andra vet, är att Simeone inte alls är oäven offensivt. Hans djupledslöpningar och hans huvudspel har avgjort många matcher. Tillskillnad från t ex Liverani som inte avgör någonting.
Men framförallt besitter Simeone motmedlet mot kryptonit: Vilja. Vinnarskalle.
I en sista kraftansträngning slår Fiore ett flackt inlägg som Simeone avslutar distinkt - med just vinnarskallen. Matchen bästa, Lupatelli, är tillslut chanslös.
