Dagbok Laziale. Del 1, Mörker
En svart februarivecka ur en laziales perspektiv.
6 februari
Jaha.
Torsk. Återigen.
Mot just Roma av alla lag.
Det här börjar närmast likna en förbannelse.
Jag hatar fotboll.
I och för sig kan knappast Coppa Italia anses vara i närheten av viktig en säsong som denna när allt annat går så bra.
Men att förlora mot Roma är inte roligt.
Det är bedrövligt.
Jag undrar hur det var ställt med den annars så nyanserade Mancini när han tog ut laget.
Vem som helst begriper väl att det behövs en bollvinnare på ett mittfält? Massa anfallspelare är ju ingen lösning i sig. Ja, skulle det inte i sådana fall vara en kanonlösning att spela Lopez som ytterback? Och vem som helst begriper väl att just Liverani inte är den spelare som ska komplettera Stankovic centralt på mittfältet?
Eller för den delen; vem som helst begriper väl att Liverani gör mest nytta (eller var det nu kanske minst skada?) på läktaren?
Det enda riktigt positiva med denna match är det faktum att det verkar som att Chiesa äntligen börjat röra på sig. Med honom tillbaka i gammalt gott slag kan Lazio få den stöt i rätt riktning som gör att våren trots allt kan bli riktigt trevlig.
Jag avslutar mina funderingar med att undra hur jag ska krångla mig ur mina tankespår om nu Liverani genomgår en metamorfos under våren och helt plötsligt svarar för matchavgörande prestationer.
Den dagen, den sorgen, avslutar jag mitt tankespår med.
7 februari
Sitter på jobbet. Pratar med Christian på förmiddagen. Christian säger i förbigående – ”såg du att Inzaghi bröt armen”.
Nej, det gjorde jag då verkligen inte. Jag såg inte matchen ”live”, en kompis spelade in den för avhämtning efter jobbet.
Det är också dilemmat med alla sportnyhetssajter. Dom är så många att man lätt missar något väsentligt i allt detta flöde av lösa rykten. Rykten som också mest är just rykten.
Men just det med Inzaghis arm stämmer givetvis. Helt i linje med den tur Lazio har i derbyn nuförtiden.
Då var det i varje fall passande att Chiesa presenterade sig, nu lär han behövas även om han spelmässigt inte alls påminner om den fysiska spelstil Simone Inzaghi besitter.
8 februari
Lördag. En slapp morgon. Välbehövligt. En av hundarna väcker mig vid niotiden. Har kommit över derbyförlusten nu. Jag hade i och för sig lovat mig själv att inte ta denna match på så stort allvar - det är ligan och ligaderbyt som gäller har jag försökt intala mig - men det gick tydligen inget vidare med försök till självbedrägeri denna gång heller.
Men nu är det glömt bestämmer jag mig för.
Torino hemma imorgon. Kopplar upp mig på nätet för att kolla över förutsättningarna. Denna match borde Lazio väl vinna enkelt?
Jag kommer blixtsnabbt att tänka på Reggina-matchen.
0-1 efter ett spel som inte ens de som Lazio likafärgade Gefle IF skulle vara stolta över.
Jag är nu helt plötsligt långt ifrån säker.
Lazios spel på hemmaplan har varit nästan förvånande ineffektivt under hela säsongen, men särskilt från slutet av december då man inte ens besegrar bottenlag som just Torino enkelt.
Jag har svårt att inse var problemets kärna ligger. Är det så enkelt att forwardsduon Lopez och Corradi är för förutsägbara i ett spel där sammanhanget är så att Lazio för spelet och trycker på?
Jag är tveksam.
Det finns sällan så enkla svar.
9 februari
Läser några naiva inlägg på Milan forumet. Där diskuteras ett emellanåt kärt ämne.
Om Milan eller andra lag är så kallade ”köplag” eller inte.
Vakna upp! vill jag skrika. Vakna upp ur era romantiserande drömmar. Vakna upp till den värld som sedan femton år bestämmer fotbollsvärldens allt annat än ideella spelarmarknad. Vakna upp och inse att vi nu fortfarande lever i spelaragenternas tid. Dessa slemma typer som endast har till uppgift att maximera sin och sin klients avkastning. I just vilken klubb är mest en fråga om maximal avkastning: Money talks.
Och för den delen.
Jag vill inte förstöra någons drömmar, men det är bara att inse: alla lag i samtliga ligors övre divisioner är ”köplag”. Säg de spelare som spelat hela sin karriär från barnsben i en och samma klubb. Visst, undantagen finns, men nämn de spelare i Juventus, Inter, Milan, Roma, Lazio, Parma eller-vilken-klubb-man-nu-vill i vilken-liga-man-nu-vill, som spelat i en och samma klubb i hela sin karriär sedan barnsben. - Lycka till! vill jag skrika till avslut.
Och vad finns kvar att konstatera då det var Milan, om så något lag, som drev fotbollen in i denna ”nya broilerfotboll” med ett reservlag fyllt av världsspelare under Sachis styre runt nittiotalets början? Om det nu initialt var för att stärka Milan, eller försvaga konkurrenterna, har jag ännu inte bestämt mig för.
Hursomhelst.
Knappt fem timmar till avspark. Espressomaskinen hostar oroväckande igen. Inget oroväckande omen över Lazios kommande match, månne? En tanke slår mig: Om jag får välja, antingen pajar maskinen, eller så pajar Lazios spel. Vad väljer jag?
Jag försöker slå ifrån mig min tvångstanke. Det är ungefär som att välja mellan att bli överkörd av en stridsvagn eller ett tåg.
Var kommer dessa tankar ifrån? Lazios spel kan ju inte jag påverka.
Jag bestämmer mig för att espressomaskinen är hel och att Lazio vinner. Men 1.15 på svenskaspel för Laziovinst är, som vanligt med dessa toklåga odds, ett skämt.
Snart avspark. Perugia-Milan på tv om en dryg timme. Inget Lazio denna omgång alltså, canalplus och text-tv får duga.
Jaja. Kan inte klaga. Fått se Lazio många matcher denna säsong. Det lönar sig att ligga i serietoppen och spela positiv fotboll.
Dagbok Laziale. Fortsättningen
