På Olimpico absolut intet nytt.
Ett mediokert Lazio fortsätter i samma gamla uttjatade spår - Det här börjar bli oerhört tröttsamt.
Mancini kunde inte mönstra Stankovic i denna match vilket innebar att den betydligt mer defensiva duon Giannichedda och Simeone fick bilda innermittfält med Cesar och Lazetic på kanterna.
Hemmalaget tog initiativet från start med Cesar i en offensivare roll än vanligt på vänsterkanten. Simeone fick en bra chans efter knappa två minuter men hans hårda skott parerades av försvarare. Rossini får strax därefter en i denna match sällsynt chans för gästerna men skjuter utanför.
Matchens kanske bästa chans får Cesar med knappa den första halvleken spelad. Simeone sätter upp brasilianaren i ett kanonläge, men Cesar lyckas inte hålla ner skottet utan bollen går precis över ribban – illa!
Peruzzi fick utgå i halvtid med en förmodad bristning i låret (Marchegiani ersatte givetvis).
Lazio fortsatte att trycka tillbaka Atalanta i andra halvlek, men Atalanta klarade av sin taktik fortsatt väl; att freda eget straffområde i första och andra hand. Förra årets succéman, Cristiano Doni, får iväg ett bra skott från distans med knappa tio minuter spelade av andra halvlek men Marchegiani parerar. Detta var ett av två anfall värda att skriva om för bortalagets del - och detta var det överlägset bästa.
Lazio tar sedan över initativet och fortsätter spela offensivt för att nå ett för lagets moral så nödvändigt segermål. Nära är det också vid några tillfällen, Stam skjuter ett hårt skott som Taibi måste rädda (egentligen det enda tillfälle när Taibi inte ser Lazios avslut gå utanför), Simeone nickar tätt utanför efter ett inlägg av Fiore (det enda riktiga avslutet från nära håll under matchen), medan Lopez typiskt nog inte får till sitt avslut när väl ett hyfsat läge uppstår i matchens absoluta slutskede, Lopez kommer ur vinkeln och Taibi behöver inte anstränga sig.
Så: Allt slutar som det bör i impotensens tecken: 0-0. Avgjort oavgjort. Lazio - en studie i att ej kunna bryta en trend?
