Andersson om Derby della Capitale: Förtroendet är borta
Derbynas derbyn i världens stad. Orörd passion, ovillkorlig kärlek, gränslöst hat och omdebatterad historia lever ut sin rätt i tusentals ansikten och hjärtan under 90 minuter. Välkommen till Derby della Capitale och uppladdningen inför!
Det är förtvivlat svårt att plugga när derbyt står runt hörnet. Passande nog läser jag om ångest. Om positiv ångest. Om att en känsla av trygghet är förknippat med självkännedom och inre konfliktkonfrontation, vilket i sin tur är förknippat med en känsla av ångest.
Att se in i dig själv och inse dina brister som människa och förstå dem, acceptera dem och arbeta bort dem för att kunna känna trygghet och utveckla dig själv som människa.
Positiv ångest.
Kanske vore nått för hela Lazios organisation att tänka på.
Med all respekt för Paul Moxnes och hans bok, men han kan dra dit Roma grundades om han tror att det går att placera in ångestkänslorna som ett derby medför i något sorts fack av positiv art. Jag vill inte vara mottaglig för någon sorts inre konfrontration när det kommer till il derby. Det har aldrig handlat om att "förstå" och "sätta sig" in i vad som gör att en människa kan välja att bli romanista eller varför man hatar eller älskar som man gör.
Det finns Lazio och det finns Roma. Laziali avskyr romanisti och romanisti avskyr laziali. Det finns hat och det finns kärlek, aldrig något därimellan. Så är det bara och det finns få som ens reflekterar över det.
Under 90 minuter är världen svart-vit och jag älskar det.
Att det är tuffa tider för i laziali just nu är det inget snack om. Personligen anser jag att det under min tid som laziale aldrig har varit värre. Lotito förstör sakta men säkert en klubb och en livsstil som jag lärt mig att älska. Tare och Ballardini agerar marionetter i ett spel som bara går ut äver de trogna fansen. Sportsligt sett skämmer spelarna ut sig å det grövsta.
Den ständigt tickande bomben Lotito mot laziali har redan visat vad toppen av isberget kan betyda och det är bara en tidsfråga innan vi får känna av resten av krafterna.
Derbyt är den berömda droppen som kan få bägaren att rinna över.
Derbyt brukar inte handla om form eller kunnande. Ser man till tabellpositioner är Roma ett bättre lag de senaste åren. Ändå är det la Lazio som har plusstatiskt och tagit de viktigaste segrarna, när det gällt som allra mest. Anledningen har vid samtliga tillfällen stavats hjärta och absolut underställelse gentemot la maglia. Lazialitá.
Det som är mest ångestframkallande inför detta Derby della Capitale är inte att kunnandet saknas på de flesta spelarna, utan att lazialitán inte finns där som tidigare.
Gnälliga spelare, en tyst tränare, en psykiskt sjuk president och ett allmänt missnöje ger Roma ett knock-out läge på Lazio som de inte haft på många år och samma läge som Lazio hade på Roma förra året. 0-1 förlust blev det då.
Ljuset i mörkret är att jag ändå kommer stå där i Curva Nord med bröder som delar samma lidande och samma kärlek som mig. Måhända inte samma åsikter kring laget eller politik, men kärleken förenar laziali världen över under 90 minuter.
Jag är lika beredd på att stå och fira efter 90 minuters krig som jag är att stå och sörja. Utgången kan jag inte styra över. Ångesten och otryggheten inför och under derbyt finns hela tiden där. Tryggheten finner jag i att stå i Curvan och skrika, gråta och jubla med likasinnade. I dagens Lazio är detta det enda som en laziale kan göra.
Resten är upp till spelarna och förtroendet för dem är redan borta.
