Lazio anno 03/04 - Del 4: Lagdelsanalys forts
Mittfältet och anfallet dissekeras.
Mittfältet var en stor positiv överraskning förra säsongen. Lazio hade en variation och snabbhet i sitt mittfältsspel som var det bästa Serie A kunde erbjuda, Milan och Juventus inkluderat. Med ett stabilt innermittfält där Stankovic tillslut blommade ut till högsta världsklass, ett kantspel där den före detta ytterbacken Cesar stod för det klassiska breddandet när han tillslut hittade sin rätta position, och Fiore stod för kreativitet och spets, så räddes Lazio inget motstånd. Mittfältet var huvudnyckeln till det som rätteligen betraktas som förra årets succé.
I år ser det ungefär lika bra ut - alla huvudsrollsinnehavare finns kvar och komplementsspelarna är ungefär desamma, fast med bättre bredd och spets. Visst lämnar Simeone ett visst tomrum efter sig, men han var hursomhelst aldrig riktigt ordinarie under förra säsongen. Hans roll var mer den som engagerad reserv. Och det Lazio förlorar just där ska rutinerade fältherren Albertini kunna ersätta med sitt betydligt bättre passningsspel
Kantspelet lär få samma uppställning i utgångsläget som under förra säsongen. Teknikfenomenet Cesar tar alltså åter den vänsterkant han dominerade på under förra säsongen, medan Fiore åter får finna sig i att få en vänsterkantroll. Nu ska inte Fiore sura allt för mycket för det. Meningen är att Fiore ska vandra in centralt i planen, han är inte en yttertyp och ska inte heller spela så. Säkerligen vill även Conceicao ha ett ord med i diskussionen om startplatser framöver, även om han till en början lär få sitta en del på bänken. Det är ingen mening för Mancini att ändra på det som bevisligen fungerade så väl förra säsongen.
Men när skadorna/avstängningarna/den dåliga formen kommer är ett givet alternativ att åter spela Conceicao som, först och främst, högerytter. För så fiffigt är det att både Fiore och Cesar kan spela på andra positioner (Fiore centralt eller till vänster, Cesar som offensiv vänsterback), så om nödvändigt kan hursomhelst alla dessa inordnas i samma startelva.
Innermittfältet kommer givetvis byggas runt Dejan Stankovic - den så begåvade juggen. Stankovic är lagets självklara nav, den som spelet bygger och kretsar kring. "Deki" tog förra säsongen ett stort steg i sin karriär. Från att ha varit en duktig komplementsspelare växte han då ut till den klass som Sven-Göran Eriksson förutspådde för många år sedan, men som inte alla - undertecknad inkluderat, mentaliteten verkade inte räcka till - varit övertygade om. Faktum är att Stankovic inte heller verkade vara Mancinis förstaval som regista inför förra säsongen, men i och med Liveranis (påpassliga, får man nästan säga) skada innan säsongsstarten så fullbordades istället Stankovic och Lazios succé. Den enas död, den andres bröd.
Stankovic behärskar allt en regista i världsklass behöver. Det vill säga det mesta. Blick, styrka, skott, teknik och placeringsförmåga - allt är av högsta rang. Dessutom har Stankovic ett oerhört giftigt huvudspel.
En sak är säker. Mittfältet lär fortsätta att bidraga till Lazios framgång. Havererar spelet finns troligen de verkliga orsakerna någon annanstans i laget.
Anfall
Förra säsongen såldes Crespo i sista stund. Och i och med detta såldes en av världens bästa och mest mångsidiga anfallare. Många häpnade när Lazio som delbetalning accepterade den relativ oprövade centertanken Corradi. Att Lopez i och med detta var given i Lazios anfall stod klart, men att det just var Corradi, och inte Inzaghi, som var byggstenen i Mancinis bygge blev en överraskning.
Nu vet vi resultatet. Corradi övertygade enormt med sitt resoluta och fysiska spel. Han fungerar både som en renodlad target-player, och som en bisonoxe i straffområdet. Corradi flyttar man inte på helt enkelt. Tillslut fick även förbundskapten Trapattoni upp ögonen för Lazioforwarden. Tillsammans med den så snabba och rörliga halvforwarden Lopez bildades i Lazio ett anfallsvapen som var mycket mångsidigt.
Det måste ändå sägas att det var en viktig sak som fattades i detta anfallspar. Just den effektivitet och målproduktion ett anfallspar i ett storlag bör producera. Tillsammans 21 spelmål är lite för lite helt enkelt. Var för sig är dessa spelare lite för begränsade för att göra riktigt många mål. Corradi saknar den nödvändiga rappheten i steget för att rycka åt sig det lilla nödvändiga utrymmet för att lossa skott (sju av tio mål gjordes på nick), Lopez är alltför tunn i kroppen för att hävda sig annat än när utrymme för kontringsattacker finns.
Det är svårt att se att detta anfallspar kan råda bot på denna svaghet. Det finns troligen inte något utrymme för drastiska förbättringar just här. Lazio får därför troligen åter förlita sig på snabba omställningar för att få en hyfsad effektivitet i avsluten. För att blanda sig i striden om Scudetton på fullt allvar borde Lazios anfallare tillsammans göra ytterligare minst tio spelmål. Jag är osäker om denna potential verkligen finns.
Mancini försökte emellanåt spela tre anfallare förra säsongen för att råda bot på denna sterilitet. Chiesa var dock i för dåligt skick för att producera som avsett. I år saknas helt en motsvarande spelare som Chiesa. Endast tre anfallare (i skrivande stund) är alldeles för få för en säsong som omfattar liga- och Champions League-spel. Ett minimum borde vara fyra anfallare - av vilka alla ska vara av den dignitet att de är "färdiga" som spelare. Ett enda tapp i anfallskadern har en otrevlig förmåga att påverka lagets spel betydligt mer än i andra lagdelar.
Läs del 5: Fågel eller fisk?
