Veckans W: I Stankovics skugga vakar Moggi II
Läs fortsättningen.
Men nu är det alltså detta med denna Bosman. Denne annars mediokra belgiska fotbollsspelare som så ritat om kartan över klubbfotbollens tidigare mest fundamentala funktionssätt. På gott eller ont kan man diskutera länge utan att komma fram till ett bra svar. Men en sak är säker - bra är det för spelarnas och deras agenters bankkonton. Men enkelt är det absolut inte för oss supporters. Fotboll, och framförallt då klubbfotboll, är uppbyggt kring känslor. Spelarna är vad som bildar klubben, även om trupperna skiftar från säsong till säsong likt löven skiftar färg med årstiden. Just därför är nyckelspelarna, stjärnan, än så mycket viktigare.
Allt byggs på kontrakt och avtal, och detta sköter de så kallade proffsen: agenterna. Stankovic (eller agent) har krånglat fram och tillbaka. Givetvis kunde även Stankovic, liksom Lopez och Stam, förhandla om andra mer förmånligare villkor än resten av truppen. Här är det absolut, och givetvis, inte frågan om en lönesänkning. Till dryga 20 miljoner kronor per år kan Lazio, enligt uppgift, sträcka sig i lön, men inte längre. Detta är nästan i närheten av vad Stankovic (också enligt uppgift) begär; runt tjugofem miljoner (som alltid förhandlas det om nettolöner av någon outgrundlig anledning).
Moggi - ständigt denna Moggi
Så vad är problemet kan man tycka. Kan inte Lazio sträcka sig utöver även denna - i sammanhanget - löjliga skillnad, så är problemet sedan ur världen? Stankovic borde ju ha ett potentiellt marknadsvärde som sträcker sig vida över denna sammantagna skillnad i lön. Problemet är att Stankovic (och/eller agent, man vet aldrig) inte är nöjd med detta. Några gamla segerpremier påstås inte ha betalats ut som de ska. Något som visserligen kategoriskt förnekas av Lazio. Men saken är denna att det hela drar ut så på tiden. Är det inte det ena är det något annat. Det påstås snart så gott som varannan dag att något snart ska inträffa i förhandlingarna - som sedan allt annat än inträffar. Istället rapporteras det saker som att "Stankovic känner sig pressad". Tacka fan för det. Det borde han vara. Särskilt om det nu alltså finns en dold agenda i det hela då Stankovic i själva verket inte alls kommer att spela i Lazio framöver. Stora, mäktiga Juventus har ju faktiskt uttalat sitt intresse. Och det Juventus vill ha, det brukar man få. Om inte annat genom att erbjuda mer än någon annan kan erbjuda. Som till exempel vad Lazio kan tänkas erbjuda.
Till nästa säsong finns det dessutom en lucka i Juventus. En lucka som Stankovic skulle fylla perfekt. Den roll som tillhörde den nu utmobbade Davids. Och vem vill inte tillhöra Juventus? En av världens största klubbar. En klubb där allt sköts i det tysta - till fördel för alla inblandade - så att den för många upplevs som trist. En klubb där lönechecken kommer när den ska. En klubb där Moggi styr hela den italienska spelarmarknaden i det tysta med sådan fulländning att han ofta får Berlusconi och Galliani att framstå som de clowner de också är (dock, ska erkännas, brukar clowner inte ha så mycket pengar).
Skulle Lazio klara sig utan Stankovic? På kort sikt: Nej. På lång sikt: Ja. Spelare kommer och går, men lag de består. Det är ju ingen naturlag som styr vilka spelare som gör ett lag bra. Det har framförallt Nestas sorti lärt oss laziales. Men denna cirkus är även viktig på ett helt annat plan än den rent sportsliga. För Lazio gäller det här att visa sin ambition för fotbollsvärlden. Vill Lazio verkligen göra anspråk av att vara ett topplag med ambitionen att kunna vinna titlar, då ger ett misslyckande att kontraktera Stankovic i varje fall oss närmast sörjande ett närmast lamt och uppgivet intryck.
***
Och, till sist, en liten munterhet i denna text som annars går iklädd säck och aska:
Capello och Sensi ville ha Zlatan - men fick alltså Carew istället. Jag hoppas alla förstår det hysteriskt roliga i detta.
