Tillbaka i fotbollens finrum
I kväll återkommer då Lazio till fotbollens finaste finrum. Till turneringen som utvecklats sig till en kassako av närmast monstruös storlek: Champions League
I dagarna har Lazio rest till Turkiet för att i Istanbul i kväll möta förra årets turkiska mästare Besiktas. Turkarna är ingen lätt motståndare på något vis - det ska man ha klart för sig. Att möta ett turkiskt lag på bortaplan är alltid en svår uppgift. Trycket på arenorna är oftast enormt. Det är inte för inte som dess supportrar har ett grundmurat rykte om sig att vara, milt uttryckt, fanatiska.
Lazio klarade visserligen i fjol av sin turkiska bortamatch i Uefa-cupen, som ju slumpens skördar valde till just Besiktas som motståndare, med bravur. Men läget var då annorlunda. Lazio hade en hemmavinst i bagaget inför denna match, och cupspelets natur gjorde att Besiktas behövde jaga ett ledningsmål. Något som Lazio hänsynslöst kunde utnyttja med två snabba kontringsmål (Fiore och Catroman) vilka på mindre än tio spelade minuter helt dödade matchen. Detta var egentligen helt otypiskt för Lazio. Lazio som annars mest har svårt att utnyttja just chanser som dessa för att tidigt kunna stänga en match.
Nu gäller helt andra förutsättningar. Nu är det inte en turnering av utslagningstyp som gäller, nu gäller det att samla poäng. Vissa marginaler finns. En, eller till och med ett par förluster, kan accepteras, men i slutändan kan detta å andra sidan få katastrofala följder.
Det viktigaste för Lazio i denna match är att få med sig en poäng och att undvika förlust
Frågan är om inte denna bortamatch egentligen är gruppens svåraste.
Just för att det är en nervdallrande premiär inför en arena som kan liknas vid en överhettad ugn, där motståndaren dessutom är ruskigt revanschsugen.
Men jag protesterar inte om Fiore och Lopez dödar matchen innan tio minuter är spelade.
***
Gruppen Lazio hamnat i måste ändå betecknas som överkomlig. Klarar inte Lazio att passera detta hinder så har man inte i Champions League att göra. Låt vara att det kan bli tufft i slutändan - de beryktade marginalerna är som bekant ofta ytterst små.
Poplaget Chelsea har fått en anmärkningsvärd renässans på bara några månader. Den som ännu inte övertygats att pengar kan vara nästan allt i klubbfotboll, bör här ha fått sig en tankeställare. Londonlaget är ironiskt nog nästan lika italienskt till sin prägel som ett Serie A-lag. Fem spelare i en trolig förstaelva har fått sin skolning, eller har haft sina bästa år i Italien. Att klubben tränas av Claudio Ranieri minskar inte direkt detta intryck att Chelsea faktiskt är en halvitaliensk avknoppning.
Rimligen, sett spelare för spelare, borde Chelsea få bära favoritskapet för gruppsegern.
Frågan är bara om det är fullt så enkelt? Chelsea har antagligen en enorm potential, kanske nästan i Real Madrid-klass (nåja). Men den givna följdfrågan är hur mycket av denna potential som kan pressas ur laget till en i en viss match given kapacitet. Jag vet inte, men att Chelsea på några få månader när hinner få det viktigaste, en kontinuitet och klar spelidé införd, tvivlar jag starkt på.
Just precis detta är å andra sidan Lazios enskilt största styrka
***
Besiktas och Slavia Prag ska inte glömmas bort. Men dessa lag ska i normalfallet vara numren för små för att hota Lazio och Chelseas avancemang. Besiktas är i sin tur antagligen numret, eller numren, större än det tjeckiska huvudstadslaget. Men sannolikt är man alltför beroende av sin hemmastyrka för att riktigt räcka till. Slavia Prag är Karel Poborskys nuvarande klubb. Han gick ju dit efter sin motsägelsefulla sejour i Lazio. Han var ofta bland de bättre i Lazio, men Lazio var å sin sida i för dåligt skick för att han skulle göra det avtryck i klubbens historia som han var värdig. Men Poborskys skicklighet ska inte förväxlas med Slavia Prags.
Slavia Prag kommer att bli fyra i gruppen.
Vidare ur detta gruppspel - det ska bara Lazio klara av att gå.
