Krönika Himmelsblått Trauma
Puhh, vilken vecka. Ja, jag säger då det; vilken jävla vecka. Trodde inte det kunde bli värre efter att Lazio - eller rättare sagt vissa delar av Lazio - skämt ut sig i onsdags. Men det kunde det så klart.
Mancini hade valt ett femmannamittfält på bekostnad av (som vanligt när någon ska bort) Inzaghi. Kanske rätt i första halvlek. Men definitivt fel i andra halvlek. Det går att diskutera om Mancini hade så värst många valmöjligheter att ställa ut en annan formation med tanke på att nu även Fiore saknades. Och ett anfall med Corradi, understöd av Stankovic och Conceicao, låter kanske funktionabelt.
Men det var det inte.
Ett innermittfält med Dabo, Giannichedda och Liverani låter defensivt.
Och det blev defensivt.
Lite för defensivt skulle det nu visa sig. Ett alltför stort offensivt ansvar hamnade nu ensamt hos trion Corradi, Stankovic och Conceicao. Av dessa tre är det endast Conceicao som är riktigt snabb - men nu lämnar istället hans form massor av annat att önska. Corradi blev istället alltför isolerad, medan Stankovic var ganska bra och företagsam - men på tok för ensam "farlig", och alltför ofta avskärmad från spelet.
Denna match förlorade Lazio redan innan den spelats, även om framförallt första halvlek spelmässigt var jämn. Skadeproblemen var akuta inför match för Lazio. Fast det är ett faktum att Lazios trupp är lite för tunn, samtidigt som enorma skadeproblem är legio för Lazio vid derbyn numera. Men nu var det inte de på förhand identifierade svagheterna som kom att stå för denna förlust. Negro var habil som mittlås med Stam. Sereni var helt klart godkänd; ej denna gång utrustad med de såpahandskar han använder till att tvätta hallgolvet med. Tänk om hans räddning på Montellas (nu avblåsta) friläge blivit matchavgörande.
Nej, vad som blev matchavgörande blev Lazios passivitet och oförmåga att hantera och hålla i bollen och på så sätt kunna avlasta defensiven för att istället skapa någon form av offensivt tryck.
Lazios anfallsförsök där Corradi med understöd var inblandade var lätträknade. På tok för lätträknade. Det är också den risk man tar när man spelar en så orörlig forward som Corradi alldeles ensam på topp. Corradi är dessutom likt en hockeycenter lika defensiv som offensiv - han rör sig en hel del i djupled vilket gör att han ofta är för långt från det mål han måste hota. Denna match hade Lazio behövt en Vieri eller en Adriano på topp. Eller, ja, varför inte en Inzaghi? Då hade laget fått den rörlighet i djup och sidled man nu så totalt saknade - och också led av.
En ensam center av Corradis snitt kräver omedelbar uppbackning! Och det var Lazios innermittfält helt oförmögna att ge honom. Ingen av Dabo, Giannichedda eller Liverani går i djupled. Jag saknar Simeone något enormt, särskilt idag.
Såklart!
Mancini har många förtjänster. Vad han åstadkom med Lazio förra säsongen är bevis nog. Men denna gång var det de beslut han fattade redan vid skrivbordet som blev Lazios öde, visade det sig (tillsammans med domare Trefolonis makabert dömda matchavgörande frispark).
Mancini, som annars inte tvekar att röra om, höll denna gång stenhårt på sin i förväg uppgjorda matchplan. INGET skulle få rubba honom verkade det som. Märkligt då han brukar vara så dynamisk. Det var ingen större svårighet att upptäcka att Lazio fick problem redan i inledningen av andra halvlek. Och dessa problem blev mer påtagliga vartefter halvleken led. Anfallsförsöken blev samtidigt färre och färre, Stankovic två utmärkta prestationer undantagna.
I andra halvlek kunde Mancini redan efter tio minuter satt in sin andra forward (Inzaghi givetvis) på bekostnad av antingen den alltför bleke Conceicao eller vem som helst av de tre innermittfältarna. Men det gjorde han ju alltså inte. Inte ens när den nu duktige Liverani utgick på grund av skada bytte Mancini in sin återstående offensiva joker. Istället fick "Il Milanista" äntra planen. Synnerligen märkligt i detta skede av matchen. Rutin kanske är bra, men ibland kan målfarlighet vara bättre. För inte kan det väl vara så att den kritik Mancini emellanåt fått för sin ohejdade anfallslusta gått fram med sådan kraft i misters sinne? Nej, knappast.
Men märkligt var det.
Med en till (rörligare) anfallare skulle Lazio fått en helt annan möjlighet att påverka matchbilden till sin fördel. Nu gav man istället helt bort initiativet till Roma. Ur den synvinkeln var Romas vinst fullt logisk.
Men det ska ändå sägas att försvarsmässigt höll Lazio förhållandevis väl. Roma skapade vid ett par tillfällen oreda i Lazios straffområde, men man var inte alls speciellt tunga eller vassa.
Att "hemmalaget" sedan istället kan avgöra matchen på det sätt man nu gör, borde kunna kullkasta alla konspirationsterorier för åtminstone någon vecka framåt?
Romas matchavgörande 1-0 mål kan man alltså ha många synpunkter på. Att det får bli mål, till exempel. Frisparken ("en halv straffspark") var närmast gudasänd. Ett så horribelt domslut att det får det matchavgörande domslut som drabbade Sveriges damlag i VM-finalen att framstå som vettigt. Favalli står helt still precis utanför straffområdet. Romaspelaren Zebina krånglar sig fram. Och "träffar" en stillastående Favalli med en "offensiv tackling". Frispark för det anfallande laget? Nej. Inte i denna sport.
Absolut inte i denna sport
Men nu blev det alltså mål. Ett riktigt vackert mål ska erkännas - även om jag sent kommer att smälta detta. Mancinis klack var så att säga i "Mancini-klass". Nu håller jag väl i och för sig just Roberto Mancinis volley-klack som ett par snäpp vackrare.
Och så skulle det ju som sagt aldrig ha blivit något mål.
***
Carew är inte direkt någon genomsnittare va?
Heltokig!
Kanske kan han ersätta Couto eller Mihajlovic framöver?
***
Jaha. En förlust till. Man börjar vänja sig. Halmstråt jag sökte innan matchen var avbrutet nästan i markhöjd skulle det visa sig. Lazio har inget flyt i dessa derbyn. Det är bara att konstatera.
Roma å andra sidan är utrustat med att sådant mentalt övertag att man, när det så sällsynt behövs, klarar de dåliga förutsättningar Lazio inte klarar (fast Lazios skadeelände som tydligen är legio i derbyn numera, är omöjligt att ens tangera). Det var framförallt förra säsongens andra ligaderby ett tecken på. Ett derby Lazio borde ha vunnit - matchbilden där påminde en hel del om denna matchbild - fast tvärtom så att säga. Men den gången klarade Roma oavgjort. Lazio höll denna gång i drygt 80 minuter. Fast det är ju mindre intressant idag kan man tycka.
Statistiskt är det konstigt att Lazio inte KAN vinna. Bägge lagen är etablerade i toppen. Skillnaderna i trupperna borde inte vara så stora. Å andra sidan kan avvikelser i statistik uppstå med ett så litet underlag.
Men detta handlar inte om statistik. Detta handlar om psykologi. Någonting Lazio bör bevandra sig i till vårens derby.
Då jävlar...
