Gästkrönika: Höstens mörker har fått sitt grepp om Lazio
Nio omgångar i Serie A samt fyra matcher i Champions- League. Besvikelse, ovisshet och allmänt diffusa tecken. Det är vad som har präglat Lazio hittills denna säsong. Förväntningar, ambitioner och allmänna prestationsfunderingar belyses i denna krönika.
Vad är det som ligger till grund för det Lazio har visat upp än så länge?
Än så länge har ingen laziale kunnat le mot skyn. Jag vill inte heller påstå att sorg och dysterhet har runnit genom ådrorna.
Diffust - det är verkligen ett ord som jag anser har präglat Lazio hittills denna säsong.
En inledning med vinst över Benfica, Lecce, Sampdoria kryddat med vinsten borta mot Besiktas. Allt var guld och gröna skogar.
Sedan hann verkligheten ikapp, förlust mot Parma, Milan, Chelsea och Roma.
Förväntade vi oss för mycket? Är vi inte så bra vi trodde att vi var under den första delen av säsongsinledningen? Besitter vårt kära lag inte tillräckligt med klass?
Efter förluster mot alla stora lag och på det sätt de matcherna har utspelas kan man undra om vi verkligen kan kampas med giganterna. Kanske är de numret för stort - vi kanske inte räcker till, ordentligt.
Som följdfråga kan man undra vad det beror på.
Mister Mancini
En del felaktiga beslut har gjorts av vår tränare. Ibland har orutinen lyst igenom, faktiskt.
Den käre Roberto har en del att lära sig. Det är en bit kvar upp till de allra största.
Parmamatchen slutade med förlust, kanske p.g.a. Mancinis lite för offensiva tankar. Man borde, på det sättet som matchen utspelades, nöjt sig med 2-2.
4-5-1 uppställningen i derbyt är det fortfarande ingen som förstår. En defensiv uppställning i en match man hade uttalat sig om innan att man ville vinna. Det mesta är diffust kring det valet. Den enda slutsatsen man kan möjliggöra är att Serie A:s yngste tränare, trots fjolårssäsongen, är mänsklig - precis som alla oss andra.
Paralyseringen
Sedan Cragnottis mörka följder gjorde sig hörda har grundpelaren i klubben Lazio sågats av bit för bit. När den nya ledningen tog över arbetet för snart ett år sedan lyckades man hejda avsågningen däremot kunde man inte börja bygga upp pelaren igen, man kunde bara stabilisera den. Som det ser ut idag kan man likna det hela med att någon har förlagt hammaren så att uppbyggnaden är stillastående. Med andra ord, klubben är paralyserad. Så länge ingen pengapumpare träder in kommer hammaren att vara borta.
Den temporära ledningen gjorde ett kolossalt arbete med Luca Baraldi i spetsen då de lyckades stabilisera den negativa utvecklingen. Som det ser ut nu finns det inget mer de kan göra förutom att vänta. Detta avspeglas i laget Lazio då laget, som det är nu, också kan beskrivas som paralyserat.
Mancini ville i somras få in en ung anfallare med målsinne i truppen. Tyvärr fanns det inte finanser för det och följderna ser vi nu. En anfallsbredd som inte är tillräcklig.
Roberto ville även inbringa en vänsterytter, något som inte heller gick att infria. Följden idag?
En vänsterkant som inte existerar.
Detta är givetvis inte ledningens fel, de har gjort vad de kan. Nu måste någon annan ta vid. Annars fortsätter det som det gör nu, paralyserat.
För någon vecka sedan avgick Luca Baraldi. Mannen med siktet inställt på framgång. Målmedvetenhet, kompetens, kunskap och visioner. Egenskaper i massor besatt han. Samtidigt som Baraldi avgick trädde en ny ledning fram med den efterföljande frågan om de kan fortsätta denna vandring - dessutom - blir tomrummet av Baraldi för stort?
Den nya ledningen med De Mita som Baraldis arvtagare har många ögon på sig. Dess arbete kommer att ha en stor betydelse för Lazios framtida existens. Baraldi har lagt grunderna, nu gäller det att göra något bra utav det.
Bristen på bredd och klass
Som jag nämnde ovan finns det ingen naturlig ersättare till Cesar. Förra säsongen var Stefano Fiore vår högermittfältare, en spelare som inte fungerade som en fullfjädrad ytter utan som letade sig inåt i banan. Detta räddades dock upp av Cesars utpräglade ytterspel.
Nu i Cesars frånvaro finns det ingen utpräglad ytter. Kantspelet har slutat existera.
Claudio Lopez var under förra säsongen en fundamental del av vårt spel, hans djupledslöpningar skapade möjligheter för spelet. Detta har inte fungerat i år. Djupledsspelet har slutat existera.
Dejan Stankovic var även han en fundamental del av fjolårssäsongens spel. Hans förmåga att göra det lilla extra och föra spelet var en väldigt vital del av spelet. Dejans form har i år dalat likt en brant andragradsfunktion vilket har gjort att hans bidrag till spelet har uteblivit.
Tre dimensioner, vitala dimensioner, för Lazios spel har uteblivit. Detta har märkts av avsevärt i det nu icke-existerande spelet.
Anfallarna gjorde förra säsongen snålt med mål men situationen räddades upp av spelet som automatiskt bidrog med mål. I år är det fortfarande snålt med mål från anfallarnas sida men det finns inget spel som kan bidra med mål. Målproduktionen uteblir helt.
Diego Simeone var en spelare som förra året räddade oss många matcher, hans målproduktion är också saknad.
Lite kuriosa är att Lopez lovade, efter att ha signerat det nya kontraktet dagen innan Benficamatchen, att han skulle tacka fansen med ett mål. Det målet har inte infunnit sig ännu.
Läs fortsättningen
