Uppvisning på Olimpico
Väck mig inte!
Först och främst: detta är varken tänkt som någon matchrapport eller analys, enbart ett sätt för mig att kunna sova. Matchrapport och uppföljningar kommer i vanlig ordning under torsdagen.
*****
Lazio - Milan 4-0 (6-1). Leendet på mina läppar växer för varje minut. Allt är förlåtet, allt är glömt. Nu kan vi skratta oss igenom hela säsongen. Förnedring var ordet.
*****
Här hade vi gått och oroat oss för Shevchenko. Här hade vi gått och oroat oss för att avsaknaden av Dabo, GG och Negro skulle bli för stor. Vi anade inte hur fel vi hade. Det hängde i luften på något sätt - vi vågade bara inte erkänna det. Två övertygande segrar i rad var inte tillräckligt starka bevis, men efter halvleken har vi fått så klara besked vi bara kan tänka oss. Lazio har en formtopp - och då är vi definitivt ett Scudetto-lag. Då har inte ens ett ordinarie Juventus eller Inter någonting att säga till om. Det är bevisat.
Den halvlek jag såg var något av det skönaste jag upplevt. Där satt man i sin ensamhet - med pappret och pennan i handen - och försökte anteckna någonting av värde. Men det gick inte. Efter 2-0 gav jag upp; det var ingen idé. Jag bestämde mig för att koppla av, hämta något kallt att dricka och skåda en av Lazios bästa halvlekar jag någonsin sett. Och vipps; så var man i den ljusblå himmelen. Och här tänker jag stanna, ända tills någon plockar ner mig igen.
*****
Att bedöma spelarnas insatser lämnar jag åt tidningarna - glädjeruset måste släppa först. Hela laget visade upp en fantastisk inställning och inte en enda spelare förtjänar ett betyg under 7. Fiore och Liverani - så bra har jag inte sett ett innermittfält spela i Lazio sedan Simeone och Verons dagar på Olimpico. Fiore fördelade bollar som om han inte hade gjort något annat här i livet och Liverani visade upp en fantasi som jag inte trodde var tillgänglig. När undertecknad såg Claudio Lopez sätta fart i äkta Mourice Green-anda rös han. Då kom han för första gången att tänka på hur det en gång sett ut i den svartvita Valencia-tröjan.
*****
Jag måste erkänna att jag tvivlade starkt på att Cesár skulle bli räddningen, men efter halvleken har jag ändrat mig. Snacka om frälsare! Brassens kvaliteter som fotbollsspelare torde vara nog, men att han dessutom skänker pengar för att rädda klubben gör en alldeles varm i kroppen. Ja, det är äkta kärlek banne mej!
*****
Sanningen är att det likväl kunde ha slutat med en 6- eller 7-0-seger. Jag vet inte om Milan var fruktansvärt dåliga, det känns lönlöst att diskutera. Det enda jag vet är att Shevchenko uträttade niente under matchen, att Laursen framställdes som en juniorback av Lopéz och att Rui Costa uträttade lika mycket som Mihajlovic skulle ha gjort i samma position. Varje stormatch vi vinner har laget på den motsatta sidan "skämt ut sig". Jag tvivlar. Vi gjorde Milan dåliga idag - lika mycket som vi gjorde Juventus och Parma dåliga när det begav sig. När Jaap Stams närvaro knappt märks av, då är vi banne mej bra!
*****
Jag föredrar att inte blicka framåt. Jag vill vara kvar här uppe så länge som möjligt och bara sväva på de underbara molnen. Hoppas ni gör mig sällskap!
Grazie Lazio.
