Receptbelagt sömnpiller?
I en ytterst medioker match så tråkas vi alla till sömns. Usch!
En udda matchrapport denna gång. Uppriktigt sagt finns det heller inte så värst mycket att skriva om.
Mycket talade för Lazio inför match. En god form för hemmalaget, frånvaro av Milans bästa kreatör (Kaka), och dessutom saknade gästerna försvarsgiganten Nesta.
Att dessutom alla Lazios trovärdiga konkurrenter om fjärdeplatsen tidigare under eftermiddagen förlorade sina matcher gjorde att Lazio borde ha kunnat spela denna stormatch utan press - här fanns bara möjligheter att fortsätta förvägra Milan att vinna på Olimpico.
Matchen verkade på förhand också ha absoluta förutsättningar att kunna bli en höjdare spelmässigt.
Men så fel man kan ha.
För helt tvärtom utvecklades denna match till ett så kraftigt sömnmedel att det borde ha stoppats på plats.
Vad jag - och få andra antar jag? - inte hade räknat med var ett så försvarsinriktat, cyniskt och destruktivt Milan att laget här troligen skulle genera en av första världskrigets skyttegravsprofeter. Sanning å säga skapar Milan egentligen ingenting matchen igenom (ja, med ett lysande undantag).
Sällan är till och med riktiga bottenlag så anonyma och ensidigt inriktade på att hålla sin poäng från matchstart på bortaplan som Milan var denna gång. Men ändå vinner Milan matchen på detta "undantag". Denna gång var det dock slumpens skördar till stor del. Men inte helt. För egentligen på den enda gång under hela matchen som Milan kan bryta och vända mot ett felvänt Lazio, kommer också målet.
Visserligen talar ingenting för att målet ska komma just här med mer än halva andra halvleken spelad, för tvärtom verkar Milan vid detta skede till och med ha lagt ned den ytterst lilla ambition som laget startade matchen med. Hursomhelst kan Seedorf slå en väl avvägd krossboll in i straffområdet över hela Lazios backlinje. Och där kommer Ambrosini - av alla - framstörtande och kan med fart resolut avsluta med en närnick. På reprisen ser vi att Peruzzi faktiskt är ganska nära bollen med händerna, men avslutet kommer från nära håll samtidigt som Peruzzi är i förflyttning - målet är närmast givet. Ridå.
Lazio är å andra sidan långt ifrån briljanta denna match. Milan gör det väldigt svårt för de för dagen inte alls ljusblåklädda hemmaspelarna. Bortalaget bjuder inte Lazios kreatörer (Cesar, Fiore och Lopez) på något livsfarligt utrymme - samtidigt som en lite för isolerad Corradi tas så hårt han måste tas. Under perioder skapar laget visserligen tryck mot Milanmålet - men det blir nästan aldrig riktigt farligt. Jag vet faktiskt inte om Dida tvingades göra ett enda avgörande ingripande matchen genom. Det osar mest bara farligheter, men det där sista avgörande - passningen, rycket eller skottet - det kommer aldrig.
Och det får Lazio alltså plikta för.
En match som denna märks det att Lazio saknar den typ av mittfältsegenskaper som tidigare både Stankovic och Simeone bidragit med. Nämligen en förmåga att komma med fart i vältajmade djupledslöpningar på inlägg och därmed kunna avlasta Corradi. Samtidigt blir här den något ensidiga taktiken att till varje pris isolera Corradi mycket mer chansartad. Men nu när Lazio bara förfogar över Corradi som nickspecialist är det en egen svaghet som Lazio måste ta i beaktning. Kanske skulle Mancini ödmjukt kunna konstatera att matchbilden krävde en Muzzi framför Zauri?
Men Lazio skapar faktiskt en sak.
Ungefär en miljard hörnor.
Men att dessa aldrig leder till ens ett avslut på mål - det kan inte bara vara en slump. I rättvisans namn ska jag kanske säga att Couto "kommer till" farligt på en hörna i första halvlek, men nicken går "via backen" utanför. Och i andra halvlek når faktiskt en Mihajlovic-hörna en fristående Laziospelare! Tyvärr är denna Laziospelare Lopez. Ironiskt nog står även en omarkerad Stam någon meter bakom den allt annat än nickstarke argentinaren. Nu kan han bara titta på eländet - från första parkett.
Ancelotti pratade inför match om att han visste hur Lazio skulle besegras. Antagligen så var detta mest en av alla dessa plattityder som en tränare tvingas värja sig med, för inte var det väl på detta närmast slumpmässiga och oerhört cyniska sätt Milan hade tänkt besegra Lazio?
Sällan har Milans annars så fruktade anfallare setts så bleka som igår.
Å andra sidan spelar det ingen som helst roll just nu.
Med fler sådana här matcher behöver Italiensk fotboll inga belackare.
Som sagt: Usch! Skäms!
