Lazio 0 - 2 Inter: inga kravaller utanför Olimpico...
Lazio förlorade som väntat mot Inter. Laziofansen välkomnade sina blåsvarta bröder från Milano med öppna armar och firade målen med nästan samma glädje som Inters tillresta klack.
Ett packat Olimpico med Lazio som hemmalag. En nuförtiden ganska ovanlig syn, men det känns väldigt roligt de gånger Olimpico rättfärdigar sin storlek. Som det var back in the days.
Inter börjar bäst och redan efter fem minuter hade det kunnat stå 0-2 på resultattavlan.
Ganska snart inser jag att något inte är som det brukar vara. Jag blir inte nervös då Inter slår in bollen i vår box.
Jag reagerar inte nämnvärt om Lazios backar går lite väl bryskt åt Eto'o i vårt straffområde. Gör Inter mål så är det inte så mycket med det, utan det är helt enkelt bara så.
Jag kan tänka mig att detta är hur medel-Svensson upplever fotboll. En whateverattityd, som känns både tråkig och dekadent. Men varför låtsas hålla på sitt lag när man för en gångs skull inte gör det?
Efter ett avslut från Kolarov i 16:e minuten buas han unisont ut av publiken. Även om man är professionell måste det kännas i hjärtat, trots att det givetvis inte är mot Kolarov personligen, eller Lazio som man buar åt, utan indirekt mot Roma.
Curva Nord gör medvetet sin sämsta insats på år och dagar, åtminstone sett till stödet till Lazio.
Efter 35 minuter är Inter kopiöst nära 0-1, men Muslera gör det väldigt bra och Sneijder gör det väldigt dåligt, då han dröjer alldeles för länge med avslutet. I nästa anfall gör Muslera ytterligare en bra räddning, och publikens missnöje över detta går inte att ta miste på.
Minuterna fram till halvtidsvila innebär ett massivt Intertryck, men vid samtliga tillfällen kommer något ben i vägen eller så räddar Muslera eller så saknas den sista lilla skärpan hos Inter.
I absolut sista minuten kommer dock det förlösande målet. Romabekante Walter Samuel knoppar in ett inlägg med huvudet och hela arenan, förutom Lotito, jublar över Inters ledningsmål. En banderoll med texten "OH NOOOO" vecklas ut på Curva Nord.
Hemmaspelarna, som faktiskt verkligen har kämpat mot dels ett starkt bortalag, dels bortaklacken och dels sina egna fans, har dock absolut ingenting att skämmas för och har gjort en ganska bra första halvlek.
Andra halvlek
Första kvarten händer det ingenting. Eto'o springer offside ett par gånger, men that's it.
Tempot är lågt, arenan är stundtals knäpptyst och obrydd, båda lagen ser plötsligt ganska nöjda ut.
I 61:a kliver Baronio av och Hitzlsperger kommer in, hans första framträdande sedan mars månad. Nästa byte sker redan i 67:e då Floccari ersätts av Pasquale Foggia.
I samma veva byts prins Milito in och jublet stiger, inte bara från bortasektionen. Det känns så främmande, så parodiskt.
Två minuter senare gör Inter 0-2. Thiago Motta når högst på en hörna och om det någonsin varit spännande i denna match så är det nu definitivt slut på det.
Hela arenan firar tillsammans med Inters tillresta tifosi det faktum att Roma nu, med all sannolikhet, kan ge upp sina Scudettoambitioner.
Gäsp. Denna match är som tagen ur the Twilight Zone. Surrealistisk stämning på läktarna och man vet knappt ut eller in. På samma gång är matchen en oerhört tråkig historia som knappast gör den neutrale åskådaren nöjd och glad.
Efter första halvlek kunde jag ärligt konstatera att Lazio verkligen kämpade. Efter 85 spelade minuter kan jag inte längre stå fast vid det uttalandet. Hade Lazio spelat såhär en vanlig match hade jag varit fly förbannad. Men, men.
Lionel Scaloni får hoppa in sista fem minuterna, men det enda man sitter och längtar till är att domaren ska blåsa i pipan. Detta är den klart tråkigaste match jag sett Lazio genomföra denna säsong, troligtvis är det också den tråkigaste match jag sett Lazio genomföra någonsin.
Till slut blåser domaren av och matchen slutar 0-2 till ett Inter som knappast glänste, men som dock fortfarande var bättre än hemmalaget.
Grattis Inter, får man väl lov att säga. Ni är Italiens bästa lag och förtjänar Scudetton.
Spelarkritik känns svårt att avhandla en match som denna. Men Muslera gjorde en riktigt bra match, Zarate bjöd på ett par trixiga moment och Lichtsteiner spelade med energi och självförtroende på sin högerkant. Som han genomgående har gjort denna säsong.
Förhoppningsvis visar Lazio mer grinta i nästa match mot rivalerna Livorno. Trots att jag personligen är glad över förlusten är det inte såhär jag vill minnas Lazio från säsong 2009/2010.
När allt kommer kring.
