7 dagar kvar...
...och nedräkningen har börjat. På allvar.
För 36 år sedan, den 9 juli 1968, ser en liten pojke Roms dagsljus för första gången. Pojken döps till Paolo och lever under sin första tid i livet i Rom.
Paolo växer upp och börjar intressera sig för il calcio, den idrott hela Italien så passionerat följer. Paolos hjärta tillhör huvudstadens stolthet, Biancoceleste, och redan under unga dagar åker Paolo till Olimpico för att följa sitt lag från Curva Nord. Men Paolo besitter stora talanger inom spelet och börjar snart inse att han går en egen karriär till mötes.
Vi förflyttar oss till år 1988. Det är höst och säsongens första derby pågår för fullt. Ställningen när vi hoppar in är 0-0. Lazios Ruben Sosa tar bollen vid utkanten av straffområdet och passar fram till en ny, orutinerad anfallare. Paolo Di Canio, vilket är ynglingens fullständiga namn, tar emot bollen och skjuter matchens enda mål framför en sydlig kurva - full av romanisti. Den unge "infödingens" löpväg styr direkt ut mot samma kurva, och väl där springer Paolo parallellt med hela kurvan längst löparbanorna, med ett högst barnförbjudet finger upphissat mot densamma...
***
Denna berättelse var introduktionen till kapitlet "Lazio-hjältar", som ni - innan nedräkningen når sitt slut på söndag - skall ha fått presenterade för er. Detta handlar naturligtvis om de allra största namnen inom klubbens och fansens historia.
Först ut är den klassiska guldtränaren från Scudetto-året 1974, Tommaso Maestrelli. Tränaren är antagligen den mest älskade personen i Lazios historia. En oerhört kunnig manager, som även vid sidan av planen var en stor gentleman.
Maestrelli kom till Rom från Foggia 1971, då Lazio relegerats till Serie B under tränare Lorenzo. Tränaren, som under sin spelarkarriär en gång tagit snedsteget och representerat lillebror Roma, hittade under 70-talets begynnelse alltså hem till gemenskapen och framgångarna. Under Maestrellis första år i klubben placerade sig laget på andra plats i Serie B, vilket ledde till automatisk uppflyttning. Nästkommande säsong skrev Maestrelli historia när han värvade fyra klassiska spelare; Pulici, Re Cecconi, Garlaschelli och Frustalupi. La Lazio spelade en bländande fotboll och ledde länge ligan, men fick till slut se sig förbisprunget av ett omöjligt Juventus.
Säsongen 1973-1974 var Lazios i särklass största genom tiderna. Truppen var kort och gott fantastisk - många av dagens ihågkomna hjältar huserade under denna period. Legenden Maestrelli förde anrika SS Lazio till klubbens första scudetto någonsin. Och ironiskt nog avgjordes alltihop i hemmamatchen mot Foggia, Maestrellis gamla klubb. Publikrekordet på 78 859 åskådare sattes denna match, vilket än idag står uppskrivet som en rekordnotering. Lazios första scudetto kom dessutom parallellt med en av Testaccios stolhets verkliga downperioder.
Nästkommande år, då Lazio kunde titulera sig regerande mästare, avgick Maestrelli på grund av sjukdom. Sjukdomen skulle visa sig vara cancer och Tommaso Maestrelli avled tragiskt året därpå, 53 år gammal. Idag, 82 år senare, är han fortfarande ihågkommen som en av de allra största i Biancocelestes historia.
***
Här på svenskafans kunde man inför säsongens höstderby läsa kollegornas försök att smutskasta Lazio och dess anhängare. En av artiklarna handlade om flaggbärare, dvs. la bandiera. Här hånades dagens Lazio friskt, medan man själv målade upp Francesco Totti som den perfekte flaggbäraren. Alessandro Nesta anklagades dessutom för att ha drabbats av storhetsvansinne sedan flytten till Milano.
Vänd på det. Tänk er att utdelningen av lönekuverten blir allt färre och behovet av pengar så stort att man i princip är beredd att offra vad som helst. Francesco Totti tvingas bort från klubben, och pengarna i utbyte är livsviktigt för klubbens fortsatta existens. Jag har svårt att tänka mig ett gäng arga romanisti vid det laget. Nej, Totti skulle vara en hjälte som offrade sig för lagets skull. Inte ett öga skulle vara torrt.
Sandro har förvisso gett blanka f** i att prata om Lazio sedan flytten, men märkligt, nej, det är det inte. Det bästa (och enda) sättet att komma över situationen är att inte prata om det som har varit, utan istället fokusera på vad som händer nuet. Utan en sådan inställning skulle aldrig vår mittback aldrig lyckas i Milano. Men visst tänker Nesta tillbaka på tiderna i Lazio, och det gör mig inget att han är tillfällig milanista, för han kommer alltid att vara laziale - hur mycket ni än vrider och vänder på det.
Francesco Totti, den där killen som så gääärna vill ha guldbollen, fortsätter att övertyga. Numera blixtrar mittfältaren till i nästan varannan match (!), vilket nästan måste klassas som något slags rekord. Oturligt nog för oss får vi bara se den 100 procentiga Totti i två matcher per år - i derbyna.
En bandiera som efter förra säsongens 8:e plats förklarade att han kanske måste lämna Roma för att vinna guldbollen? En bandiera som i vissa matcher mest går runt och tänker på annat och ägnar sig åt att lura domarna? Det tackar i alla fall jag mer än gärna nej till...
