Den tidlösa domedagen
David Rostedt ger oss en filosofisk syn på derbyt; "Då står man återigen där tillsammans med Platon och Aristoteles...."
I nittiofemte minuten kvitterade argentinaren Lucas Castroman samtidigt som en spänn av glädje och lättnad reste sig inom alla själar tillhörandes laziali. Det var den senaste glädjen efter ett derby man har fått uppleva. Säsongerna därefter har präglats av misär med förluster som har fått en att gå med svansen mellan benen konstant i alla årstider. Rom har varit Romas stad ända sedan dess scudettosäsong tog vid. En svit av matcher utan förlust har infunnit sig sedan dess med Roma som det lag som alltid har varit den matchutkämpe som har kunnat hålla huvudet högst efter slutsignalen. Hur man än har vridit och vänt på det finns det inga ursäkter, åtminstone inte längre. Ett derby betyder a l l t, punkt. En artondeplats betyder ingenting jämfört med en derbyvinst om så ärkerivalen skulle sluta på en plats flera sfärer däröver. Vinnaren ur drabbningen tar hem allt medan förloraren får vandra i det sjunde helvetet spelandes schack med Brutus och Judas tills nästa derby tar vid.
Då står man återigen där tillsammans med Platon och Aristoteles. Platon pekar upp mot himlen, vinnarens öde, medan Aristoteles pekar ned i det brinnande helvetet. Sanningens stund har intagit sin plats i den temporära gröna boningen samtidigt som alla själar andas vakuum. Alla blickar riktas mot högborgen för det stora spektaklet. Historia kan skrivas och kommer att skrivas. Individer kan få gudlig status och en plats på näthinnan hos betraktare i hela liv framöver. Legender och sägner skapas samtidigt som vissa glöms bort i mörkrets avgrund, för alltid.
För ett antal dagar sedan var det återigen dags för de sju kullarnas invånare att bege sig till det heligaste av det sakrala. Känslor blossades än en gång upp medan minnen upplevdes i sinnen. Vissa såg illusioner framför sig, illusioner som gav nyckeln till det abstrakta planet där kampen mellan förnuftet och själen utspelades. Platsen där sinnesro kunde förverkligas. Det var kvällen då materia kunde förvandlas till form, kaoset skulle bli kosmos. Sinnevärlden hade en drabbning av gudabenådade mått framför sig att beskåda, en drabbning som kunde bryta sviten och det som nästan kunde tyckas determinerade. Rykten om att oraklet hade känt lukten av sötma spreds mellan själar varav ingen på allvar vågade suga i sig det. Besinningen var omöjlig att rubba, att bara tänka den dionysiska tanken var att begå hybris denna afton. Fyrtiofem minuter spelades och oraklets intuition tycktes vara sann. Tankar vågade klättra över själars murar och ut i sinnevärldens kaos' nakna korridorer. Efter femton minuters väntan var det då dags för fyrtiofem minuter av sanningens stund till. Begreppen kring riktningen på Platons och Aristoteles' fingrar var på väg att redas ut. Därefter frös allt till is, vinden upphörda att blåsa och impulser upphörde att existera - solen gömdes bakom gråa moln.
Viskningar började florera kring att oraklet direkt efter lukten av sötma somnade till - en detalj som ingen trodde skulle behöva tolkas men som alltid har oraklet a l l t i d rätt på något sätt, ingenting sker av en tillfällighet. En vinst var så nära men, nu i efterhand, ändå så långt borta. Himlen var på väg att bli vårt näste igen. Örnen skulle återigen få flyga vid vår sida. Att efter otaliga derbyn kunna hissa flaggan igen som Roms lag var nära men en insomning förändrade allt.
Aldrig vill sig sviten brytas, aldrig.
David Rostedt
forza_biancoceleste@hotmail.com
