Livet som Laziale - April 2004
Har du någon gång suttit på balkongen en varm sommardag - med både frukost och tidning framför dig - och mitt i all frid upptäckt ett irriterande bi cirkulerandes runt dig? Grattis - och välkommen till dagens Lazio-verklighet!
Stefano Fiore har under årets blomstrande period minst sagt visat sig från sin allra vackraste sida. Efter att den fattiga pojken från södern återgått till den centrala mittfältsrollen har samma pojke blommat ut på riktigt allvar. Och när växten blommar så kommer biet, fort som ögat. I det här fallet representeras biet av Juventus, och lika irriterande som surrandet vid frukostbordet på balkongen har den italienska ligaklubben varit. Aldrig tycks ryktet flyga sin väg. För visst viftade vi bort detsamma med en lätt liten rörelse till att börja med, men när det regelbundet återkommer blir det alltmer påfrestande. Blomman själv vill inte tala om det - i alla fall inte nu. Men ärligt talat, vi kan sluta hoppas redan nu. Vi kommer aldrig att få behålla vår guldklimp - i alla fall inte om samma klimp fortsätter på den inslagna banan. Chansen att han stannar i Rom efter resan till Portugal är väl ungefär lika troligt som att Lettland vinner i samma land.
***
"Den tidlösa domedagen" har passerat med arton dagars marginal. Och just arton dagar tidigare inleddes nedräkningen till samma domedag. Någonting väldigt viktigt dog dock den 21 mars i Rom. Derbyt dog. Fotbollen dog.
Arton dagar senare har förbundet bestämt sig: det blir den 21 april, klockan 17.00 och inför publik. Om nu fansen visar sig samarbetsvilliga vill säga. Men vad kommer att finnas kvar? Kommer rivaliteten lagen emellan någonsin att bli lika stark? Kommer man någonsin kunna besöka ett derby igen? Kommer derbyt den 21 spelas med någon som helst prestige?
***
La Lazio skall halvera spelarlönerna. Stefano Fiore är positiv. Är övriga spelare det? Det är nu lagkänslan sätts på spel. Är "jag-älskar-Lazio"-kommentarerna enbart publikfrieri och tomt snack, eller ligger det någon sanning i uttalandena? Det är upp till bevis nu. Simone Inzaghi har visat prov på den, Cesár likaså. Men hur är det med spelare som exempelvis Angelo Peruzzi och Claudio Lopez? Bilden är fortfarande aningen diffus.
Sinisa Mihajlovic kontraktsultimatum lyder: "Höj budet, annars lämnar jag!" Problemet är bara att vår gode mittback sett sina bästa dagar passera - för länge sedan. Stam försvinner, Negro och Couto blir äldre, Favalli vill pröva på något nytt och Mihajlovic blir bara sämre och sämre. Vi står alltså - mer eller mindre - utan backlinje till nästa säsong. Oddo och Zauri är givna på kanterna, men sen då? Eventuella försäljningspengar kommer oavkortat att gå till att täppa till de ekonomiska hålen, och några mittbackar, nej, det har vi absolut inte råd med. Vill man ha en respektabel backlinje nästa säsong bör man förlänga med serben - hur mycket det än tar emot. I annat fall står vi där med Colonnese och Negro och vinkar adjö till tabellens övre halva. Så pass viktig är Jaap Stam för dagens Lazio. Vad nu Mihajlovic skulle göra för skillnad...
***
Det där med att "sticka ut hakan" är någonting som alltid fascinerat mig. När jag var liten, då man fortfarande jublade åt målen på repriserna ni vet, undrade jag hur man skulle göra när man stack ut hakan. Skulle man då, bokstavligt talat, försöka skjuta ut hakan samtidigt som man uttalade något? Logiken var lika med noll. Ett plus ett blev tre, och jag förstod ingenting. Varför i hela friden skulle man sticka ut hakan?
Än idag har jag någon sorts förkärlek till detta utryck, och när detta humoristiska utryck används av analytiker skrattar jag inombords.
På senare dagar har även undertecknad gjort ett par tappra försök till just detta fenomen. Här om veckan framhävde han Udinese som vår främsta konkurrent till fjärdeplatsen, och fick vara Jay Leno i cirka... en vecka. Sen hade verkligheten pressat tillbaka hakan igen.
***
Kampen om fjärdeplatsen och mot konkursen rullar emellertid vidare. En fjärdeplats i år skulle kännas som vilken Champions League-titel som helst - åtminstone för kassörerna. Utan de kalkylerade(?) intäkterna från världens mest glamourösa turnering är vi helt och hållet lämnade åt ödet. Vi behöver så förbannat illa de där intäkterna.
Våra huvudkonkurrenter har spelat upp sig. Parma vägrar att släppa taget, och Inter tycks äntligen(?) ha hittat formen. En uppenbar fördel är naturligtvis att dessa två lag ställs mot varandra i omgång 33. Jag gör ett tafatt försök till att sticka ut samma haka igen, och säger att Parma är det enda laget som kan hota oss vid det laget.
Aldrig någonsin förr har jag känt mig så kluven som inför detta stundande derby. Matchen är av kategori livsviktig, men också av kategori totalt ointressant. En sak är i alla fall säker: blir det förlust i helgen (Juventus) är vi riktigt illa ute. Dags att betala för alla missade tåg nu, månne?
***
Massvis med rosor denna vecka skänker jag vår poetiska brasse - Cesár. Med ett hattrick hjälpte han oss till en livsviktig seger i helgen. Frälsaren lever!
En hel säck med ris väljer jag att hälla över Roberto Mancinis kontroversiella uttalanden. Att ständigt gnälla på domarna - oavsett hur dåliga desamma har varit - gör absolut ingen lyckligare, och jag måste säga att vår kära tränare borde veta betydligt bättre.
***
Vi hörs på påskafton, och skulle du få för dig att just risa- alternativt rosa min omtalade haka innan dess så står jag till svars på min mejl, jweninho@hotmail.com
