Krönika: 4-2-3-1
Tanken har funnits länge, är verkligen 4-2-3-1 rätt taktik för Lazio?
Ganska direkt efter sitt tillträdande meddelade tränaren Mimmo Caso att han tänkte applicera den taktik som bland annat Gli Azzurri använder sig utav.
I teorin är 4-2-3-1 en taktik som är bra med många finurliga lösningar på de frågeställningar som infinner sig. Däremot har den en väldigt stor brist i den praktiska tillämpningen där den ställer väldigt höga krav på de offensiva pjäserna.
De offensiva mittfältarna, alternativt släpande anfallarna, måste tillsammans med den ensamme anfallaren i stort sett inneha samtliga karaktäristiska egenskaper för att taktiken skall gå hem. Anfallaren skall normalt sett vara stor och stark men kan också fungera som en utan något vidare huvudspel ifall hans offensiva kompanjoner är så pass skickliga att de kan spela upp bollen och samtidigt undgå så många fysiska närkamper som möjligt.
Alltså, de fyra offensiva krafterna måste komplimentera varandra hårfint ifall framgång skall kunna nås.
Varför jag finner mig kritisk till systemet beror på att Lazio - åtminstone för tillfället - saknar vissa tongivande attribut. Lazio innehar egentligen ingen ordentlig target player. Med Corradi förfogade man över en anfallare som hade alla prima puntans karaktäristiska drag. I skrivande stund är Muzzi spetsen där fram vilket betyder att det inte är en target player vi finner på topp utan mer utav en centralt spelande seconda punta. Per automatik betyder detta att de tre bakom måste kunna ta tag i spelet fullt ut, då Muzzi egentligen inte är en anfallare man spelar upp bollen på, för att det skall fungera vilket - applicerat på Lazio - betyder att planen går i kras.
Tyvärr kunde jag inte bevittna supercupfinalen men det är inte svårt att föreställa sig hur en vilt kämpande Muzzi ensam försöker brottas med Nesta och Stam - fullständigt förgäves.
Den andre tilltänkte spetsen är lillebror Inzaghi som passar betydligt bättre i rollen som target player än den förre udinesespelaren. Fördelen med Inzaghi är att han är bättre på att hålla boll än Muzzi medan nackdelen är att en typisk straffområdesspelare, som Inzaghi är, får det svårt att följa upp anfallet ifall han hela tiden skall vara den som anfallen spelas upp på. Hans egentliga egenskap - målfabrikationen i straffområdet - riskerar att gå till spillo.
Med två, alternativt tre, rena anfallare har man en som möter och en annan som går på djup, allt blir någorlunda friktionsfritt - skyddsnäten är många.
I det spelsystemet som Caso är i gång att realisera på vårt ljusblå lag når andreanfallaren aldrig riktigt fram, med sin lägre utgångspunkt är han alltid steget efter. Man måste helt enkelt förlita sig för mycket på spetsen.
Den offensiva kraft som Lazio ändå besitter kan, med en hyfsad sannolikhet, aldrig gör sig själv rättvisa. Tillräckigt med spelare i offensiven kan utgå ifall pressen inte är så stor att man hinner etablera ett tryck.
Ekvationen är svårlöslig då den ensamme anfallarens spelstil påverkar de andras medan Lazio inte är i besittning av den garderingen, inte tillräckligt.
Mercaton är ännu inte över och Lotito har gått ut med att fem eller sex namn kommer att gå att beskåda på truppsidan innan den trettionde augusti. Förhoppningsvis är ett av de namnen en tilltänkt topp med attribut som kan lösa ekvationen. Jag pratar alltså om en anfallare med starka sidor i luftrummet såväl som med fötterna. Mer än gärna också målfarlig.
Crespo är den senaste av den typen som har burit den ljusblå tröjan och en spelare av hans typ är en ganska konkret beskrivning av det som Formellos omklädningsrum ekar i frånvaro över.
Ett annat frågetecken är hur Paolo Di Canio passar in i taktiken. Med tänkbar position i den tridente bakom toppen kan det tänkas vara väldigt svårt för honom att finna sitt jag såhär på förhand. Är utgångspositionen för låg? Måste han vara för delaktig i spelet istället för att köra den anfallsstil som passar honom bäst?
Jag hyser stora tvivel.
Matchen mot Milan skulle vara den stora prövningen för hur allt har fortgått men tyvärr förstördes allt på förhand med en Pandev på landslagsuppdrag samt en skadad Manfredini. Liverani, som egentligen skall spela bakom de offensiva krafterna, fick ta ett steg framåt medan Zauri slog honom följe. Indikationerna gav falska utslag.
Med den 4-4-2-anpassade 4-3-3 som vi fick beskåda stora delar av förra säsongen vet vi att spelarna hittar sina positioner och likaså spelet. Än så länge är 4-2-3-1 ett enda stort frågetecken.
Nu är det i och för sig för tidigt att såga Casos aktioner då laget i sitt fullo inte har spelat med varandra än men det väcker ännu ett tvivel, hinner man spela ihop sig?
Med flertalet spelare på ingång är det några utav dem som kan gå direkt in i startelvan. Nykomponerat lag precis innan ligastart smakar inte gått, i alla fall inte nu. Trots alla tvivel finns det dock hopp. Med ett införskaffande av Taddei eller Jimenez blir offensiven ändå ganska bred. Lösningar kommer troligen(?) att infinna sig.
Snart Caso, snart, är det upp till bevis.
