Paolo Di Canio - den färgstarke fascisten
Paolo Di Canio är lika med Lazio, trots att han spenderade sina bästa år utomlands. Alla har en åsikt om honom, trots att många inte alls känner till den stora bilden. Vem är Paolo Di Canio? Jesper Lindberg bidrar med sin syn på den färgstarke romaren.
UPPVÄXTEN
Paolo Di Canio föddes den 9:e juli 1968 i Quarticciolo, ett område i Rom där de flesta håller på Roma. Redan i unga år föll dock valet på Lazio, kanske beroende på Paolos vilja att alltid vara sin egen, att sticka ut, att vägra vara en i mängden. Många av hans släktingar var romanisti och såg knappast med blida ögon på sin namne då han vid sidan om sitt eget fotbollsspelande gjorde sig ett namn i Lazios Curva Nord.
Efter att ha klättrat genom Lazios giovanili befann han sig till och från runt A-laget mellan 1985-1990. Debuten i Serie A kom 1988 mot Cesena på bortaplan, en match som slutade mållös.
I januari 1989 var det dags för det första derbyt på tre år, då Lazio flyttats ned ett par år tidigare efter en spelskandal. Mötet slutade med seger för Lazio med 1-0, och som ende målskytt fanns Di Canio. Efter sitt mål sprang han mot Curva Sud med en sträckt högerarm, något han även skulle komma att göra många år senare.
Efter denna gest växte hans namn inom Lazio, och Di Canio blev med sitt brinnande hjärta för klubben odödlig för många laziali.
Efter ett bråk med president Calleri valde dock Lazio att sälja honom till Juventus, där han efter ett antal dispyter med Giovanni Trappatoni lånades ut till Napoli. Väl där fortsatte hans utveckling och han gjorde bland annat ett fantastiskt mål mot Milan, där han vände ut och in på mästarnas försvar.
Efter utlåningen ville han inte återvända till Turin, och han hamnade istället i Milan. Efter två säsonger i Milano och ännu mer bråk, denna gång med Fabio Capello, lämnade Di Canio Italien för ett nytt äventyr.
TIDEN PÅ DE BRITTISKA ÖARNA
1996 skrev Di Canio på för Celtic, där han kom att göra en mycket bra säsong med tolv mål på tjugosex matcher, och fick utmärkelsen som Player of the Year i skotska ligan.
Dessvärre fick han inte vinna ligan med de skotska jättarna, då Glasgow Rangers var snäppet vassare denna säsong. Efter blott ett år blev han engelsman då han skrev på för Sheffield Wednesday, där han hann med femton mål på en och en halv säsong.
I december 1999 skrev han på för West Ham, och här kom han att stanna i fyra och en halv säsong. Det är den längsta perioden i en klubb under hela hans karriär. Det var förmodligen också i Hammers som Paoletto stod på sin absolut topp som fotbollsspelare. 117 matcher och 48 mål, varav ett flertal oerhört spektakulära, blev hans
facit i West Ham. Volleyskottet mot Chelsea och saxsparken mot Wimbledon anses fortfarande vara bland de finaste målen i klubbens historia.
När Hammers röstade fram deras Team of the Century var Di Canio med som enda utlänning och han fick ifjol en VIP-avdelning uppkallad efter sig på Upton Park.
Han är inte bara den mest populära icke-inhemska spelaren som spelat för West Ham, utan ett av de största namnen överhuvudtaget.
Di Canios sista år i England spenderades i Charlton, där han gjorde fyra mål på trettioen framträdanden.
Ett av Di Canios absolut finaste ögonblick som fotbollsspelare och människa inträffade 18:e december 2000 då hans West Ham mötte Everton på Goodison Park.
Ställningen är 1-1 och klockan har tickat över 90 minuter. Evertons målvakt Paul Gerrard har skadat sig i en kollision och förblir liggande utanför straffområdet samtidigt som spelet fortgår. Trevor Sinclair slår ett inlägg mot Di Canio, men istället för att försöka avgöra matchen sträcker han armarna i skyn och plockar ned bollen. Hela Goodison Park utbrister i en stående ovation för honom, och det är svårt även nu tio år senare att inte bli rörd av hans storsinthet och känsla för fair play.
Di Canio fick FIFA:s Fair Play Award året därpå för händelsen på Goodison.
Två år innan var dock situationen annorlunda. Som Sheffield Wednesdayspelare blir han utvisad mot Arsenal i september 1998. Di Canio protesterar mot domslutet och knuffar domare Paul Alcock till marken, vilket resulterar i en elva matcher lång avstängning och böter på 10000 pund.
IL RITORNO
Återkomsten till Lazio 2004 var symboliskt sett oerhört stor. Den förlorade sonen hade återvänt, en spelare som i laziali älskade trots att så mycket tid hade passerat sedan han lämnade. Di Canio accepterade en 75-procentig(!) lönesänkning för att lämna Charlton för Lazio, efter femton års frånvaro.
Claudio Lotito, färsk och orutinerad som president, höjdes till skyarna över sin värvning. Relationen mellan de två skulle dock komma att förändras totalt med tiden.
Frågan varför Di Canio inte återvände till klubben i hans hjärta tidigare under karriären har faktiskt ett tämligen enkelt svar. Han var helt enkelt inte nog bra. Konkurrensen i Lazio kring millennieskiftet var mördande och hade med all säkerhet inneburit en plats på bänken för honom. Att under karriärens zenit välja speltid framför Lazio innebär inte att kärleken till moderklubben på något sätt blir mindre.
Många kritiserar också Di Canio för bristen på klubbkänsla. Även detta kan avfärdas ganska enkelt. Paolo Di Canio hade ett hjärta för sina lag som få spelare kommer i närheten av. Ett bevis på detta är att han bland annat i London, Glasgow och Sheffield än idag är en stor ikon bland lagens supportrar, trots sin korta tid i respektive klubb.
Di Canio gav alltid allt för sitt lag och sina medspelare. Däremot gjorde han sig, ofta väldigt fort, osams med en tränare eller en president på grund av sina starka åsikter och sitt ibland svårtyglade humör. Som karismatisk och tuff italienare i England tog han onekligen stor plats.
Sista matchen i Laziotröjan på våren 2006 innebar ett värdigt slut för den ljusblåe bandieran. Jag minns det så väl. De sista stegen mot Curva Nord, hans hem, hans folk, hur han klättrade över plexiglaset och åtnjöt sina sista hyllningar som Laziospelare. Det var ett både vackert och stort ögonblick i Lazios historia, för en spelare som Di Canio kommer aldrig åter.
Något som inte var lika vackert var det rättsliga efterspelet. Pajkastningen var omfattande mellan Di Canio och Lotito. Enligt presidenten hade Di Canio bland annat stulit från klubben då han skänkt tröjor och annan merchandise till främst IRRIDUCIBILI, och undergrävt både hans egen och tränare Delio Rossis position inom klubben.
Di Canio hävdade å sin sida att Lotito inte var något annat än en förklädd romanista ute efter att skada Lazio. Trots att nästan samtliga supportrar till klubben stod på Paolettos sida kunde han inte vinna denna strid, utan blev både betalningsskyldig och stod utan nytt kontrakt efter säsongen 2005/2006.
Just bråket med Di Canio är förmodligen den enskilt största anledningen till varför den allmänna uppfattningen bland ljusblåa tifosi angående Claudio Lotito är så dålig.
För att försvara Lotito kan man dock konstatera att han knappast är den förste president som varit i luven på Di Canio. Hans svårigheter att samarbeta med överordnade har tveklöst inneburit vissa begränsningar i hans fotbollskarriär.
De två sista åren av Di Canios aktiva karriär spenderades i Serie C2 och Cisco Roma, där han gjorde fjorton mål på fyrtiosex matcher.
FASCISTEN
"Jag är fascist, inte rasist."Di Canios egna ord angående hans politiska uppfattning. Det är sant. Di Canio är övertygad fascist och har "DUX" tatuerat på armen, latin för Il Duce. För en vanlig svensk publik är det nästintill omöjligt att på något sätt försöka påvisa skillnaderna mellan vad vi uppfattar som fascism och vad som fallet verkligen är i Italien. Men det finns faktiskt skillnader.
Mussolinis vägval innan och under kriget samt de raslagar han införde ledde onekligen till en slutgiltig katastrof för Italien. Men den brokiga skaran av stadsstater blev de facto ett enat land under honom, på allvar, för första gången i historien. Folk fick arbete, jordbruket effektiviserades och infrastrukturen förbättrades oerhört mycket. Maffian försvann praktiskt taget under Mussolinis styre. Diktatorn var en karismatisk och bildad man som talade många språk flytande, han skaffade Italien landvinningar i Afrika och var under ett tiotal år omåttligt populär i Italien. Det är väldigt svårt att jämföra Mussolini med någon annan despot under 1900-talet i fråga om sanningsenlig och folkligt förankrad popularitet.
Många av de hemskheter som inträffade i landet under kriget var till följd av att Mussolini ganska tidigt blev av med den verkliga makten i Italien, som istället hamnade i Berlin.
Jag försöker inte försvara någon åsikt åt något håll. Jag försöker däremot skänka en inblick till vad en italiensk patriot av idag kanske eftersträvar och varför fascismen lever kvar, på ett betydligt större plan än exempelvis nazismen i Tyskland.
Vill man åtnjuta nationell sammanhållning? Patriotiska värderingar? Antikommunism? En stark europeisk stat utan maffia? Sett till historien är det bara fascismen och Mussolini som lyckats uppnå detta, och detta kan vara en förklaring till varför denna politiska åskådning fortfarande är så pass stark i olika delar av landet Italien.
Den ökända romerska hälsningen han avfyrade under ett par matcher under hans sista säsong blev föremål för stort ramaskri i både hemlandet och Europa.
Di Canio bötfälldes med 10000 euro två gånger om och blev avstängd en match efter sin saluto romano mot Livorno på Olimpico. Han uttalade sig på följande vis:
"Jag kommer alltid att hälsa på det sättet då det skänker mig en känsla av samhörighet med mitt folk (...) Jag saluterade mitt folk med en hälsning som för mig innebär att vara en del av en grupp med goda värderingar, värderingar av mänsklighet i kontrast mot den standardisering och konformitet detta samhälle påtvingar oss."
Paolo Di Canio är kanske inte vad Francesco Totti är för Roma. Han blir aldrig en förebild för etablissemanget likt Henrik Larsson eller Alessandro Del Piero. Men jag tror inte att han bryr sig om det.
Paolo Di Canio har alltid varit stolt för den han är och har stått upp för sina åsikter i vått och torrt. Han har bråkat med presidenter, tränare, domare, lagkamrater och förmodligen begränsat sin karriär på grund av det.
Han har gjort fantastiska mål, han har fått spela en kolossalt stor roll i två derbyn, han har retat gallfeber på både motståndare och etablissemang men är idag en hyllad hjälte i klubbar som Lazio, West Ham och Celtic.
Alla tre ovanstående klubbar har sett bättre anfallare passera genom åren. Det är dock få människor vars karisma, attityd och hjärta kan mäta sig med Paolo Di Canios. Han är och förblir den han är, på gott och ont.
Och liksom hans totala motsats, Cristiano Lucarelli, förtjänar det all respekt.
