Presentation : Gustav Hanson
Sedan jag var ungefär sexton år hade jag haft viljan att bo i Rom. Något fascinerade mig med staden och att jag dessutom törstade efter att få se Lazio, laget jag fått upp intresset för ett antal år tidigare gjorde inte direkt drömmen mindre påtaglig.
När därför morsan nämnde, snäll som hon är, att vi borde åka dit och se ett derby vart jag givetvis överlycklig. Att derbyt sedan skulle sluta i kravaller, en avbruten match och att jag och min då mer halvskärrade morsa fick gömma oss undan carabinieri på handikappläktaren tillsammans med andra Laziali avskräckte inte för framtida besök, tvärtom.
I vintras besannades drömmen. När kalendern stod på den 31:a november lämnade jag ett kylslaget Sverige för att studera det italienska språket och även upptäcka livet närmre i den italienska huvudstaden. Min första vecka spenderade jag på en soffa hos en italienare jag lärt känna några månader tidigare. Han bodde i en lägenhet hyfsat nära centrum som han delade med två andra personer. Den första, en porrsurfande homosexuell man och den andra en trevlig matematiker som gladeligen bjöd på svingod lunch varje dag när jag stapplade upp ur soffan som var väl belägen i köket direkt när lukten av vad han nu gjorde för specialiteter spred sig genom rummet.
Efter en vecka fick jag sedan min egen lägenhet med takterass belägen i centrala Rom som jag delade med lite mer rumsrena personer. Hyresvärden, en trevlig äldre man mötte upp mig på denna speciella dag och han såg frånvarande ut. Anledningen, detta var dagen för romderbyt. Jag säger genast att jag ska gå och han och hans fru väntar spänt på svaret på den efterföljande frågan om vilket lag som gäller för kvällen. Frugan suckar och mannen kramar om mig. Ett varmt välkomnande, av åtminstone halva paret.
Matchen slutade bekant som den gjorde och säsongen fortsatte i katastrofal anda ända till Reja kom, då det var dags att åka hem till ett ännu kylslaget Sverige. Att sitta här nu och tänka tillbaka är lätt hänt. Att sippa på en Heinekein flaska framför tvn eller datorn är inte detsamma som en Nastro Azzurro eller en Peroni när man värmer upp vid barerna utanför Olimpico. Att se Lazio på tv är självklart inte samma sak som att stå i en kokande Curva Nord.
Att skriva för Svenskafans och förmedla mina egna erfarenheter om mitt liv i huvudstaden tillsammans med min kärlek för Lazio känner jag dock förlänger resekänslan lite och håller mig kvar i mer än att just bara se laget på tv4. Jag har dock redan börjat drömma mig tillbaka, om att kliva av planet på Ciampino och ta en billig buss in mot Roms stadskärna igen.
