Krönika: Konsten att bevaka en 1-0-ledning
...eller att bedja om kvittering.
Det började underbart, Oddos majestätiska inlägg till Zauri höll absolut världsklass. Tyvärr var inte Luciano en avslutare av samma epitet som Massimo visade sig vara gällande inläggsprecision. Att sedan Milan skulle styra spelet, trots att matchen stavas borta, var ingen vågad gissning då laget från norr är tekniskt överlägset Lazio. Vad som däremot irriterar är att inget strukturerat spel infann sig från himmelsblå sida efter att man hade erövrat bollen från de rödsvarta. Anfallen var extremt karaktärslösa, utan tanke bakom. Enligt min uppfattning skall allt detta Emanuele Filippini beskyllas för, den tvilling som fick överta Liveranis roll som regista.
Ett spel, ja, till och med grundspel, behöver ett nav. Någon som bestämmer förutsättningarna för bollrullandet, någon som väljer grundtaktik i det kommande anfallet. Så vitt jag ser det misslyckades Emanuele kapitalt. Han må ha kämpat och slitit men att sköta sin egentliga uppgift, det gjorde han inte.
Lyckligtvis fixades ett ledningsmål i trettiosjunde minuten efter ett någorlunda hyfsat anfall. Tempot och underhållningsvärdet på planen ökade avsevärt därefter medan Lazio - självklart - inriktade sig på att försvara sin ledning fullt ut.
Paparesta blåser av och jag andas ut.
Perfekt.
Än så länge - förhållandevis bra insats och agerande av de ljusblåa spelarna, framförallt taktiskt.
Fast det dröjer inte länge förrän nästa infallsvinkel uppenbarade sig. Att försöka bibehålla en 1-0-ledning i en hel halvlek mot ett så effektivt och spelförande lag som Milan går inte, det är dömt på förhand. Caso var tvungen återerinra Mancinis misstag från förra säsongen och därpå uppmana till att fortsätta spela och inte låta Milan få för mycket boll. Tyvärr valde Mimmo fel taktik, han gjorde det misstag som Mancio gång på gång sysselsatte sig med innan flytten norrut.
Pressen fortsatte när andra halvlek blåstes igång från djävlarnas sida men i femtiotredje minuten hände något positivt sett ur Lazioögon. Milans defensiva mittfältare, Massimo Ambrosini, tilldelades ett kort av skarpa röda inslag och chansen att erövra spelet och att få Milan att jaga växte kolossalt, något som naturligtvis skulle bli ganska jobbigt för de drabbade då en av slitvargarna försvann. Men vad händer, jo, Caso fortsätter att stå med händerna i fickorna gentemot att mana på sina spelare att anfalla och utnyttja det gyllene tillfälle det ledande laget i teorin har för att döda matchen.
Milanpressen fortsatte alltså trots att Lazios sporadiska anfall drygades ut på tiden och därmed tydligt visade att man kunde vända matchbilden till sin favör.
Jag suckar, skakar på huvudet, kliar mig på hakan - alla typiska symptom påvisande uppgivenhet.
Att en kvittering skulle infinna sig var uppenbart med tanke på hur Lazio reagerade i och med att man inte vände på steken. Man bokstavligen tiggde om det och på ett nästan rättmäktigt sätt gjorde Shevchenko det till ett upp. Man förtjänar inte bättre vid ett sådant beteende, absolut inte.
I modern fotboll straffas man slutligen då taktiken "bevaka en ledning" tillämpas. Inte ens Tyskland klarar av det längre och i somras straffades likaså Italien när man inte dödade Sverigematchen. Det har blivit tydligare på senare tid att ett misstag är ofrånkomligt, även den bäste kan göra, och gör, misstaget som påtvingar en kvittering.
En vinst vore kanske för mycket att begära men att undvika en förlust var mer än realistiskt. Domenico, den förre primaveratränaren, är den skyldige. Det är oftast mycket oberättigat skit de kostymklädda på bänken får erhålla men igår var det förtjänt. Att trampa i samma fälla som man efter vår förra il Mister inte trodde gick att upprepa, eller åtminstone lära utav, är sjukligt förunderligt. När det sedan också står klart sedan länge att det är självaste Milan, med en ukrainare som gör mål med förbundna ögon som hela tiden lurar i vassen, har jag svårt att förlåta synden, för visst är det en synd?
Nåväl, lite försvar är han ändå förtjänt av. Oerfarenheten kvarstår ju ändå som ett faktum.
Det var första gången och nu är läxan lärd. Jag ger mig, jag accepterar - m e n - en upprepning och Brutus, respektive Judas, har en själsfrände i mina ögon. Punkt.
-
Saxat från införrapporten; "Senast lagen möttes var i den italienska supercupfinalen där Shevchenko själv på omänskligt manér grejade segern på sin hemmaplan. Nu får han chansen att upprepa historien på den ljusblå mattan (eller för vår del - våldgästa...), en chans alla laziali hoppas att han avstår från."
Kommentar överflödig.
