Krönika: Överkonsumering då den är som värst
Följande rader är ett unikt utdrag från en utgåva i bestämt antal exemplar tillhörande Ljusblå Press rörande överkonsumtion.
Vi visste innan säsongen att den kommer att bli lång samt innefatta många motgångar på alla plan. Vi var förberedda och såg det hela som acceptabelt med tanke på den omtumlande sommaren.
När väl säsongen drog igång var allt det förgånget, ingen brydde sig om att existensen mot all förmodan var ett faktum då. Underhållningsvärdet och resultaten tog över taktpinnen - fullkomligt naturligt.
Visst, självfallet är man glad över att Lazio fortfarande är en klubb som andas men som en fotbollssupporter är det oundvikligt att undgå det som händer under de nittio långa minuterna av känslomässiga svallvågor.
Idag gick det att kryssa i ruta nummer ett. Bägaren har runnit över för den första gången den här säsongen. Det har så sakteligen, på bästa Mancio-manér, byggts på i det tysta för att nu träda fram, som sagt.
Ett ord har använts i för många sammanhang, för ofta. Alldeles för många händelser har hänvisats till det på samma sätt som man överflödigt har man använt supportrarnas kärlek emot dem.
Ja, det är la lazialità jag åsyftar, vår abstrakta relik.
Först var det vår överambitiöse president som nämnde det i varje mening. Något som bådade gott men som, enligt mig, har gått lite överstyr på vissa områden. Ändå... acceptabelt.
Nu har vår oerfarne tränare på elitnivå tagit över den - numer - slitna frasen för att ursäkta sig och sitt lags insats (japp, på bästa Mancio-manér...). Tyvärr... oacceptabelt.
"Vi var inte kapabla till att avläsa situationen; inte var vi bara inkapabla till att kunna ta fördel av ett Chievo bestående av tio man, vi lyckades också släppa in ett mål. Vi måste lära oss att utnyttja dessa möjligheter på bästa vis även om Chievo nu var välorganiserade."
Det är dagens ord från tränaren. Och nu var ändå dessa ord de minst beklagande trots att det var en sjukt katastrofal match som gick att bevittna. Föreställ er då hur bisarrt ömkliga ursäkterna har varit i tidigare plattmatcher. Ifall den här historien rullar på kommer Roberto Mancini snart att förlora sitt epitet som den store bortförklararen.
Jag tyckte om vår förre tränare på många vis men då han ständigt försökte sig på bortförklaringar växte mitt förakt inombords exponentiellt. Absurt nog förvandlades det som troddes skulle främja utopin därefter till en dystopi. Mimmo Caso verkar vägra att släppa den otacksamma vanan att inte våga beskylla sig själv och/eller sina egna.
"Idag visade vi i alla fall upp den rätta kämparandan. Spelet kommer sedan, att alla sliter är en bra början."
"Jag är stolt över dagens Lazio, på det sättet alla slåss för emblemet."
"Idag visades den rätta sidan av la lazialità upp."
Vad ni nyss har läst är tre kommentarer (eller liknandes...) som har uttryckts verbalt av kostymnissen på hedersläktaren såväl som densamme på bänken. Ord som är fulla av nonsens, klassiska exemplen på att man inte vet och kan bättre. Ord som bara klyschfantaster och feglirare använder sig utav.
President Lotito som i vanliga fall alltid riktar sina blickar mot stjärnorna sade efter Milanmatchen att han var nöjd med förlusten trots att man kunde, vid lämpliga taktiska val, ha vunnit den.
Jag kräver inte ett bedårande spel och övermänskliga kombinationer av tekniska inslag. Vad jag efterlyser är att man åtminstone spelar fotboll och inte yrar runt på plan som ett par jäkla engelsmän, utan någon som helst taktik över huvud taget. Det är Lazio vi pratar om, inget engelskt division två-lag.
Kämparandan är överskattad - fotboll är ett spel, ingen rugbyföreställning för psykopater som behöver avreagera sig fysiskt. Min besvikelse har inte sina rötter i uteblivna resultat utan i ett spel som är under all kritik, ett spel som vanärar allt Lazio står för.
Det finns inget värre än när man ser på en match och följeslaget, de utomstående bevittnarna, beklagar sig över matchen och ens lag samtidigt som man verkligen inte har något att ursäkta med.
Tyvärr, men ibland - t.ex. en dag som denna - skäms man och det borde inte få tillåtas.
Det här är vi inte förtjänta av.
