Krönika: Caso: Caso
Sagan har nått sitt slut, det är inte längre en dans på rosor. Det är allvar, hårda vindar som blåser med stormstyrka. Vad Lazio har presterat hittills går det att säga mycket om. Jag ska försöka säga mitt.
I somras var det persisk marknad inom Lazio, Claudio Lotito tog till sist över vid rodret samtidigt som man stod utan tränare. Försäsongen närmade sig och tiden för knapp för att finna en ordentlig lösning. Problemet fick monteras ned med en nödlösning, primaveratränaren Mimmo Caso kallades in för att leda turnén genom Japan.
Vid hemkomsten spekulerades det friskt kring eventuella personer som var lämpliga för tränarposten, valet föll slutligen på Caso. Han hade lett laget genom försäsongen och hade fått lovord från spelarna. Att byta tränare i det skedet skulle vara kritiskt, en besvärlig omställning för laget. Dessutom var han det överlägset billigaste alternativet.
Ett fullständigt logiskt val med tanke på omständigheterna.
Valet var något de flesta av oss stod bakom trots att det kändes lite för riskabelt. Obehagligt nog har det vi har fått se därefter inte varit en vacker syn. Ett identitetslöst lag där inget spel existerar och där ingen kan verkställa tränarens taktik. Katastrof, helt enkelt.
Givetvis har många spelare försvunnit under sommaren, nyckelspelare.
Givetvis är det svårt att få allt att fungera när många nya spelare anländer.
Men lika självklart är det att något inte stämmer då man efter knappa tjugo matcher står kvar på ruta ett!
Det är inte kämparanda som saknas, likaså spelarnas potential. Faktum är att våra ljusblå spelare håller tillräckligt hög klass för att kämpa på den övre halvan av tabellen om europaplatser. Det finns spelare till förfogande som besitter kvaliteter av mycket bättre klass än - låt säga - Cagliaris dito. Detta leder oss till konklusionen att det är underpresterande som härjar.
Följdfråga: vad beror detta underpresterande på?
Förra säsongen hette det frånvaron av Cesar och att Fiore behövdes mer centralt. Nu är det inte lika enkelt.
Skadorna är en faktor, dock lätt att överskatta. De må skapa rubbningar i formen men det är inte där det mest bidragande går att hitta. Med en närmare titt märker man att håglösheten i spelet beror på att spelarna inte kan ta för sig tillräckligt. Det sitter en spärr någonstans. För vi vet att de flesta egentligen kan.
Roten till det, den andra faktorn, är tränaren, Domenico Caso, som har visat sig vara en orutinerad herre med för lite respekt för hur saker och ting fungerar på högsta nivå. Spelarna får inte ens yttra sina tankar för att därefter få ett sakligt svar tillbaka. Man skulle nästan kunna säga att han tror att han kan hantera ett A-lag i Serie A precis på samma sätt som ett primaveralag. En inte alltför oberättigad tes, faktiskt.
Caso har inte lyckats finna en stabil grund av spelare ännu. På sistone kan det tyckas fel men inte heller att glömma är att vissa nyckelspelare fortfarande inte är tillbaka från skada. Vad händer då, börjar cirkulationen accelerera igen?
Att denna cirkulation påverkar spelarna går tydligt att se på Cesar och Liverani. Fabio har haft det väldigt svårt att finna sin plats och harmoni i spelet när han ständigt har förflyttats mellan bänk och gräsmatta. Att få byta kant och tilldelas olika uppgifter hux flux har Cesar fått erfara. Mot Siena spelade han högermittfält(!). Det säger allt.
Mycket av detta har även sin grund i det spelsystem som har implementerats, 4-2-3-1. Utfallet har varit tragiskt, inte bara resultat- och spelmässigt utan även för spelarna. Att när skador och dylikt sätter käppar i hjulet fortsätta insistera på spelsystemet med patetiska lösningar som följd går inte. Rocchi har t.ex. fått spela yttermittfält istället för anfallare, allt för att taktiken inte skall komma i obalans. Men är den verkligen balanserad för det? Nej, praktiskt sett är det omöjligt att ro i hamn med en sådan lösning. Att placera spelare på fel positioner för att spelsystemet skall vara intakt förvärrar bara situationen. Återigen, se bara på spelet.
Att man ens använder sig av 4-2-3-1 när det på förhand är övertydligt att spelarmaterialet inte duger till är kriminellt vanskligt. 4-4-2 är taktiken som Lazio är skapat för, hur alla tränare än har experimenterat har den sanningen inte gått att flytta åt sidan. I skrivande stund har Caso lyckligtvis påtvingats tillämpa det spelsystemet och att resultatet - även om det inte är lysande - har förbättrats råder det inget tvivel om.
Andra taktiska snilledrag som går att kritisera är alla byten. Ett färskt exempel är hur Liverani byttes ut nu i helgen när man låg under. Underläget krävde omstrukturering men man byter väl ändå inte ut spelfördelaren, speciellt inte när man måste sätta motståndaren i press?! Att makedoniern Pandev, matchens stora behållning för Lazios del, fick kliva av banan går också att ifrågasätta. Ha i åtanke att dessa två byten bara är ett par i raden av tveksamma byten.
Var kommer mardrömmen att sluta? Det är fler än några få poäng som har anlänt med tur. Därtill har man flertalet gånger inte varit förtjänta av dem. Man kan säga vad man vill men Lazio ligger i botten av Gazzettans betygstabell. Laget har försämrats, javisst, men att ha presterat bland de absolut sämsta i Serie A är lite väl extremt.
Ska Caso avskedas? Frågan är inte så lätt att besvara. Sportsligt sett är det kanske förnuftigt men ekonomsikt sett är det knivigt. Pengaresurserna är knappa. Dessutom gör man smartast i att vänta tills jul. Sjukstugan börjar trots allt att tömmas på patienter och det medför ju sina fördelar det också.
Lazio-Siena
Livorno-Lazio
Lazio-Bologna
Lazio-Cagliari
De fyra senaste seriematcherna som är enkla hinder sett till vad som komma skall.
Juventus-Lazio
Lazio-Lecce
Udinese-Lazio
Lazio-Roma
Fiorentina-Lazio
Lazio-Palermo
Ta nu en titt på poängutdelningen på de föregående så är det inte svårförståeligt att Lazio kan befinna sig under strecket i mitten av januari.
Ny tränare kostar pengar?
Vad kostar då inte en degradering...
Lotito står vid ett vägskäl. Med hans ytterst auktoritära styre där alla måste lyda honom - och där klubben enbart är hans angelägenhet - kan man undra om han vågar vinka adjö till Caso. Vågar han erkänna att han gjorde, så som det ser ut nu, ett felaktigt val? Vågar han inse vad det kan leda till att ständigt försvara istället för att ifrågasätta tränarens metoder?
Ingen kan förneka att Caso har gjort uppenbara misstag och att de måste tillrättavisas. Det är i Claudios händer, det är dags att ge en tillrättavisning samt att vid jul ta ställning om att avskeda eller ej.
Snart spricker nämligen bubblan. I Rom är det många som har tagit avstånd från presidentens tillvägagångssätt, Curva Nord är han redan i rejäl fejd med. Dilemmat kring Mimmo är en chans för honom att rentvå sig själv.
Vi supportrar är trötta på uttalanden om saboterade gymanläggningar, presstystnad och nu senast rykten rörande försök att få tyst på La Voce della Nord. Vi kräver ord som uppbackas av handling, inget mer nonsens.
