Interlazionale: Morattis oljetanker
Lazio och Interlazionale har länge setts som bundsförvanter. I takt med de senaste årens händelser väljer dock många laziali att bryta banden med laget från nord. Ilskan har tagit överhanden och på befogat manér är föraktet hos de flesta ljusblå alltmer påtagligt.
Senast det hände var så sent som nu i veckan. Rapporter gör sig gällande om hur Interlazionale - med en plånbok tyngre än bly - har börjat intressera sig för att sabotera förhandlingarna mellan Lazio och makedoniern Goran Pandev. Genom att ta fram de stora sedelbuntarna har man nämligen lockat till sig ohyggligt många spelare under årens lopp. Det är med just pengarna Interlazionale kvarstår som en storklubb, trots de sportsliga debaclen som år in och år ut framträder till Massimo Morattis stora förtvivlan - en förtvivlan som leder till att försöken att nå det slutgiltiga målet blir än mer desperata och sanslösa.
Interlazionale personifierar allt som ett köplag står för. Envar av kriterierna är uppfyllda; bristen på kontinuitet, stjärnnamnen, lönerna och truppens storlek. Truppen, ja. I somras översteg antalet spelare trettio(!) stycken - fakta som inga motargument kan överskugga.
Giuliano Giannichedda
Aparecido Cesar
Massimo Oddo
Matteo Sereni
Där har ni namnen på de spelare som Massimo Moratti under det senaste året har varit och ryckt i men (ännu?) inte lyckats förena med sitt Interlazionale. Kanske är till och med några namn glömda medan man inte får frångå att Tommaso Rocchi och Luciano Zauri - framför allt den senare - är spelare som med rätta kan ses som potentiella mercatodrömmar för det blåsvarta Milano-laget.
All denna köphysteri leder givetvis till att Milano-klubben går med ideliga förluster på flera hundra miljoner. Men med den blytunga plånboken lägger Moratti den yngre alltid ut ur egen ficka för att täcka kostnaderna. Skaran interisti behöver aldrig oroa sig över ekonomin. Istället - vilket undertecknad tillsammans med en stor grupp anhängare i ryggen inte kan upphöra att njuta av - dras de med drömmar om framgång som aldrig realiseras, kämparviljor som inte existerar och affektion till laget som mättas med astronomiska löner i frånvaro av klubbkänsla.
Sammanfattningsvis kan man säga att Massimo Moratti är en huvudlös tjuv som, förutom andra klubbar, till och med berövar Inter-supportrarna på deras kärleksföremål. Fadern Angelo kan inget annat göra än att skämmas över sin odugling till son.
:: ::
Något som kom lite oförväntat men enligt många ändå gladeligen, var tränare Papadopulos kommentarer om den han ersatte på tränarposten. Förmodligen passade Goal, Football Italia och de andra motsvarigheterna till fotbollens Se & Hör på att förvrida Papas utsagor. Ändock är det ofrånkomligt att undvika vinken riktad mot Roberto Mancini. Börjar man jämföra sin tränarkompetens med Inter-tränarens helt plötsligt, är det inget annat än Lazio-takterna som kommer till sin fulla rätt.
Sådant skall uppmärksammas och hyllas.
Annars kan det argentinska undret Veron glädjas över att Lazio-redaktionen vill passa på att säga grattis. I dag - av alla dagar - nådde ex-lazialen den ansenliga åldern trettio medan känslorna och tankarna inför helgens dust vädrades:
"Varje gång jag stöter på Lazio samt besöker Rom känner jag hur nostalgin frodas inom mig. Under min tid i klubben uppnådde vi en framgång som inte klubben hade erfarit tidigare. De tiderna kommer jag att bära inom mig genom hela livet.
Jag har också goda minnen av Lazio-supportrarna som mottog mig väldigt väl och som alltid stöttade mig, även i motgångar. Jag hoppas att supportrarna är lika bedårande mot mig på lördag som de var under mina Lazio-dagar."
:: ::
För att inte föraktet skall hamna i skymundan av romantiseringen av vår forna nummer tjugotre, får avslutningen ta och återknyta till rubriken:
Inter är som Norge - utan oljan är det ingenting.
Inget illa menat, Norge. Oljans inflytande på ekonomin var bara en frestande liknelse...
