Krönika: Grazie
SS Lazio 1900 per sempre.
Gårdagen var en segdragen historia. Jäkligt segdragen.
Jag vet inte var jag skall börja. Jag har inte smält allt ännu. I går kändes det konstigt, tanken att Lazio kunde gå i konkurs var minst sagt obehaglig. Samtidigt kändes det för orealistiskt och distanserat att Lazio bara skulle kunna somna in. På ett ögonblick.
Det fanns inte för mig. Och det finns fortfarande inte.
Egentligen var det ju inte på ett ögonblick elden skulle ha släckts. Om den skulle ha släckts. Lazio har dragits med dessa skulder länge. Vanskligt länge.
Fyra miljarder i runda slängar. Det är en jäkla massa skulder. Speciellt för en fotbollsklubb som saknar all kunskap om vad likviditet innebär. Lazio borde ha gått i konkurs för länge sedan men har på något förunderligt vis undkommit det värsta av öden. Många gånger om.
Hela situationen och denna oändliga och onda ekonomiska spiral har istället gjort klubben odödlig. Det har fortgått för länge för att någonting egentligen skall kunna hända.
Jag var aldrig riktigt orolig i går. Det kändes som att det vore ett för simpelt slut på något så komplext.
Skall jag vara riktigt ärlig så pallade jag inte vänta. Jag gick och lade mig. Efter att ha tagit del av några positiva rykten/rapporter från klockan 21.00 nöjde jag mig. Det fick räcka.
I morse, torsdag morgon, vaknade jag och kunde två timmar senare sätta mig vid en dator. Beskedet var positivt. Och självklart blev jag glad, jäkligt glad. Men inte överraskad.
President Claudio Lotito är en oförståelig människa. Jag tror ingen riktigt förstår honom. Däremot är han en stor laziale. När han i somras räddade klubben från konkurs, i och med att han tog över aktiemajoriteten, var han en hjälte. Sedan sket han i att godta SKY:s frikostiga anbud gällande teverättigheter. Många började ogilla hans smått nonchalanta ageranden. Men, i vintras fick vi reda på varför alla dessa konstiga beslut har fattats.
Den lag som man hela tiden har försökt få implementerad skulle annars inte gälla. Och helt plötsligt förändras synen på denna oförståeliga herre ännu en gång.
Fy fan att han vågade. Sjukligt djärvt gjort. Lotito tog över klubben med vetskapen att om inte lagen rörande skatteskulden skulle gå i genom, vore allt förlorat. Alla miljoner han uppoffrade för klubben.
Det är godhjärtat, dumdristigt och våghalsigt. Men framför allt enormt beundransvärt. Lazios president är inte bara laziale. Nej, han personifierar härmed också hela begreppet lazialità.
Respekt.
Sammanlagt 140 miljoner euro på 23 år. Det skiter jag i nu. Lazio är nu som förr en flytande skuta. För närvarande är det allt som betyder något. Skillnaden mellan liv och död är i många fall hårfin. Lazio har i många år haft marginalerna på sin sida. Trots en ytterst prekär ekonomi. Trots att oturen rinner i blodet. Trots politiska antagonister på nyckelpositioner.
Odödlig.
Nu gånger två.
Società Sportiva Lazio andas. Tack vare Claudio Lotito.
Hundratals laziali stod utanför byggnaden som stod som värd för förhandlingarna. Och de väntade tålmodigt. Och de hyllade Lotito. Lazio existerade, SS Lazio 1900 existerade. SS Lazio 1900 existerar.
SS Lazio är alltjämt den eviga stadens förstalag.
Luigi Bigiarelli ler i graven.
Sante Ancherani likaså.
Även Silvio Piola.
Och Tommaso Maestrelli.
Och Luciano Re Cecconi.
Och Vincenzo Paparelli.
Sergio Cragnotti har varit en olycklig man en tid. I dag ler han också. Det är jag fullständigt övertygad om.
Tack för att Du vågade.
Tack för att Du lyckades.
