Krönika: När allting blev en paradox
Söndagseftermiddagen innehåll alldeles för många ingredienser.
Mars betydde hektiska dagar för Lazio, en gång för alla skulle ett beslut rörande skatteskulden fattas. Den striden vann Lazio. Till den match som skulle ha spelats förra veckan, manade Fernando Couto sina lagkamrater till att visa tacksamhet gentemot presidentens ansträngningar genom kämparvilja och vinnartakter. I söndags spelades matchen, i söndags besegrade man Livorno.
Personligen vågade jag inte tro på vinst, det kändes för naivt under en säsong som denna - men lite hoppfull var jag ändå. Livorno saknade ju trots allt målvakten Marco Amelia och försvararen Fabio Galante. För att inte tala om flaggbäraren Cristiano Lucarelli.
Laziotränaren Papadopulo såg dessutom till att överraska oss alla med att sätta in Roberto Muzzi från start, något som gav frukt för första gången någonsin. I Gazzetta dello Sport belönades han således med en sjua efter ett mål och en frambringad straff som Cesar förvaltade väl.
Noterbart är också att Paolo Di Canio fick göra ett inhopp efter två månader av skador. Det var ett tag sedan, men nu fick han äntligen få spela lite grand. Mer än noterbart, bättre uttryckt väldigt skönt, var det dessutom att få se Cesar på vänsterkanten i stället för Emanuele Filippini som, trots sitt ihärdiga och uppoffrande spel, inte ger Lazio den offensiva kvalitet som behövs för att nå ända fram.
3-1, alltså. Även det var skönt. Med 37 poäng finns det lite utrymme för poängförluster i det svåra spelschema som återstår. Till helgen välkomnar Bologna de himmelsblå på Renato dall'Ara. Sedan fortsätter bortaspelet på Sardinien mot Calgiari, därefter Juventus hemma, Lecce borta... det kunde ha varit mindre tuffa uppgifter att ställas inför. Minst sagt.
Kampen om att undvika degradering och att slåss om platserna i mittens ingenmansland är hårfin. Ena veckan tror man att Lazio skall åka ned, i dagsläget ligger klubben endast två poäng nedanför Roma. Och så fortsätter det.
Jag är nog inte den ende som vill vänta med att pusta ut, som anser att dessa kommande och mödosamma duster kan ställa till det rejält. Vi har sett det förr, hur Lazio tar några poäng och alla jublar. Några veckor senare är det samma bistra stämning, Lazio har halkat ned ånyo.
Så lär det förmodligen fortgå, var så säkra, och just därför var vinsten mot Livorno så viktig. Lazio behöver alla poäng det kan få för att skapa ett försprång mot dem som, mer eller mindre, säkerligen kommer att jaga i kapp.
En del talar om Atalantas uppvaknande.
Parma har börjat hitta formen.
Fiorentina måste hitta formen.
Allt detta samtidigt som Lazio har, precis som det tidigare klargjordes för, det svåraste spelschemat. Sedan vet man aldrig vad Livorno, Messina och Reggina får för sig.
Nej, Lazio kan inte förlita sig på någon annan. Det är en match i taget som gäller, full fokus och nerver i styr.
Men, vann verkligen Lazio i söndags?
En del laziali antydde efter matchen att Lazio egentligen förlorade. Många var uppgivna, sorgsna eller arga.
Lazio - Livorno är ett hett möte, i ultrasögon sett. Supportergrupperna är ärkerivaler på grund av de politiska ståndpunkterna. Att drabbningen skulle dras med vissa provokativa inslag, var envar medveten om. Däremot var inslagen långt över gränsen för vad som skall ses som tolererbart även i en högriskmatch som denna.
Nationalhymner är det inget fel på, men om de används i ett visst bestämt - politiskt - syfte är det inga nationalhymner längre. En banderoll med texten "Roma è fascista", rop innehållande "Duce, Duce, Duce" och några hakkors lite här och var - det är inte heller godtagbart.
I dag har man inget att säga som laziosupporter, man har nästan tappat hoppet. Det är många som har valt att försvara Lazio, att glädjas över de senaste årens minskade skandaler i antal - och sedan det här. Jag förstår uppgivelsen, hur folk inte längre tycker att passionen för klubben har någon betydelse. I alla fall inte i nuläget.
Hur skall sådant här uppträdande bland dessa avskum i kurvan kunna förbättra Lazios rykte?
Hur skall man kunna säga att man håller på Lazio utan att rasism, nazism och fascism kommer på tal?
Går det längre att försvara sig och sin klubb?
För det är precis så det är. De må vara en minoritet, dessa extremister i Curva Nord, men klubben påverkas, och likaledes påverkas vi - majoriteten. Vi sitter alla i samma båt, vare sig vi vill det eller inte.
Martin Luther King höll en gång ett historiskt tal där han sade att det som gjorde honom mest rädd, var alla de som bara stod och tittade på, utan att ingripa.
Claudio Lotito leder Lazio, han äger Lazio. Säga vad man vill, men det är hans klubb - han kan göra vad han vill med den. Det går inte att skaka av sig smutsen, Lazio står också skyldigt, det är klubbens supportrar. Att proklamera för att klubben inte kan hållas ansvarig och att politik inte skall beblandas med sport, håller inte.
Det vet vi alla.
Och det vet Claudio Lotito också,
innerst inne.
Vad vår president, den personen vi senast kallade för vår frälsare, har gjort nu, är att indirekt ha visat dessa extremister sitt stöd. Han har visat att det som går inom benämningen hets mot folkgrupp är accepterbart på Olimpico när Lazio spelar.
Om folk kommer fråga mig hur jag kan hålla på ett lag där presidenten accepterar högerextremism, kommer mitt svar att vara "jag vet inte". För det är precis så jag känner mig; vilseledd.
Om någon laziosupporter väljer att avsluta sin resa - här och nu - har jag full förståelse. Vad säger en förälder till sitt - eller sina - barn när de frågar vad det är för flaggor kurvan viftar med?
-
På LazioFevers forum skrev en forumist att han stod i kurvan när detta hände, hur avskyn tog sitt fasta grepp om honom. Han bestämde sig för att gå mot Monte Mario-sektionen och blev insläppt på sponsorläktaren.
Jag kan tänka mig att andra personer också gick, fast mot utgångarna. För att aldrig mer komma tillbaka.
