Livet som Laziale - maj 2005
Säsongen är över och Lazio kvar i Serie A. Vad mer kan man begära?
Det sägs ju ofta att det är "fult" att slå sig själv på bröstet. Det sägs ju ofta att ödmjukhet är den bästa vägen till framgång. Idag, när Lazio efter 38 matcher står som tia i Serie A med två poängs marginal ner till strecket, så skall jag trotsa ödmjukhetens lagar och citera mig själv. Jag skall publicera ett citat som skrevs av undertecknad i somras, närmare bestämt den 23 augusti 2004:
"Vi måste förstå att ett lag med närmare 300 miljoner EURO i skulder inte är att räkna med de närmaste åren. Vi måste acceptera att processen kommer att pågå ända in i det nya decenniet innan den är färdig. Vi måste förstå att en plats bland de tio bästa är en bragd, och vi måste förstå att Lazio inte är mer än ett medelmåttigt Serie A-lag. Vi måste greppa att kortsiktiga framgångar varken kan, eller bör prioriteras. Vi måste acceptera att Lazio inte längre visas på TV eller skrivs om i media. Vi måste rätta in oss i ledet, annars kommer vi enbart att få uppleva den negativa sidan av det hela."
Nåväl. En tionde plats blev det visserligen. Eller förresten, det är ju ingen som säger att vi inte kan räknas som fjortondeplacerade. Skitsamma. Serien var oerhört jämn i år och ni förstår min poäng: under normala omständigheter hade aldrig Lazios 44 poäng räckt till en plats på den övre tabellhalvan.
Jag vet att flera av er delade mina åsikter inför säsongen, lika väl som jag vet att det för vissa tog alldeles för lång tid att acceptera det faktum att vi inte längre aspirerar på en Europa-plats. Jag vet att de flesta reagerade när jag och ytterligare ett par likasinnade negativister placerade Lazio på den undre halvan. För dem tog det nästan en hel säsong att acceptera, och jag klandrar dem knappast.
Jag tror de flesta anade vad som väntade oss. Åtminstone innerst inne. Under Mimmo Casos ledning var Lazio rent utav bedrövligt. Det var kritik varje dag, varje timme, varje minut. Under Papadopulos ledning har det varit tystare. Kanske för att Lazio stundtals spelat bättre, eller för att Papadopulo har varit tydligare med sina rollfördelningar. Men det kan knappast vara poängskörden som respekteras. Under Mimmo Casos ledning vann vi 4 Serie A-matcher, spelade 5 oavgjorda och förlorade 7. Den senare tränarens facit är inte bättre. Med senesen på bänken har vi vunnit vid 7 tillfällen, kryssat vid 6 och förlorat vid 9. Det är ett närmast identiskt facit.
Det känns nästan som att även den mest orubblige optimisten vid det här laget har insett att säsongen absolut inte har varit misslyckad. Inte på ett enda sätt har den förresten varit misslyckad, även om president Lotito inte håller med. Men vi skall komma ihåg att Lotito - vars huvudprioritet knappast har varit det rent sportsliga denna säsong - fortfarande är en färskning i dessa sammanhang. Sanningen är att vi inte är bättre än så här.
Lazio behöver bygga från den absoluta grunden, den som i dagsläget är fullständigt söndermöglad. Till en början krävs ett spelsystem - en strategi - att rätta sig efter. En plan där alla spelare känner sig delaktiga och fullt medvetna om vad de förväntas göra på planen.
Och det gör man, Claudio Lotito, inte genom att värva nio spelare sista dagen innan transferfönstret stänger, varav merparten på lån.
Det gör man inte, Claudio Lotito, genom att byta tränare tre gånger per år.
Om vi får en ny bekantskap på bänken i sommar så måste det vara en man med en klar spelidé som han vill praktisera även på Lazio. Annars skjuter vi bara lidandet framför oss, precis som förut. Och på lång sikt skadar det oss.
***
Utan att gå in på Lazioredaktionens kommande artiklarnas innehåll så vill jag avsluta det här kapitlet genom att hylla Giuliano Giannichedda och Fernando Couto. Vår taggtrådstuggande mittfältare och vår fullständigt sinnesrubbade portugis lämnar oss (förmodligen) i sommar och gör det definitivt inte obemärkt. De här spelarna har man lärt sig att älska. Det finns liksom inget annat alternativ. Att se Giannichedda slita för den svartvita tröjan kommer, utan att jag inte behöver nämna varför, att kännas osannolikt.
***
Första säsongen avklarad...
