Krönika: I motvind
Tacksamheten gentemot Claudio Lotito var kortvarig. Med sommarens facit i hand skulle man kunna tro att den var tillbaka. Ändå finns det dem som fortfarande är otacksamma.
Det har sannerligen inte varit lätt för Claudio Lotito. Ända sedan inträdet i klubben har supportrar ställt höga krav på honom. Oftast för höga.
Han anlände för att rädda klubben och bygga något nytt med en långsiktlig plan. Det talades om 3-5 år, men i dagsläget vet vi att det kommer att ta längre tid än så.
Skatteskulden som innebär runt sju till åtta miljoner euro per år i amorteringar sätter definitivt käppar i hjulet. För att inte tala om att man inte får hamna på mer än en miljon euro i mercatoförluster enligt amorteringsplanens spelregler.
Och ändock förväntar sig förvånansvärt många att Lotito redan under sin andra mercato skall värva likt vilken annan ekonomisk stabil klubb som helst. Ren idioti.
Det handlar inte bara om transfersummor (som om dem skulle vara tillräckligt låga i vilket fall..) utan också om löner, klausuler, bonusar och signing fees. Att värva en spelare på free transfer kostar också pengar.
Tro det eller ej, men för en så tungt skuldsatt klubb som Lazio kräver varje värvning en ekonomisk uppoffring. Varje. Värvning.
Men motvinden för presidenten har blåst starkare än så. Många supportrar har ifrågasatt hans sätt att styra Lazio, de hävdar att han har stängt igen klubben för insyn.
Återigen - vad har han för val?
Klubben har misskötts i flertalet år, medarbetare har inte tagit sina sysslor på tillräckligt stort ansvar; det har slösats på resurser i närmast kriminell utsträckning. Infrastrukturen har urholkats, grundpelare har börjat rosta - och likgiltigheten har spridit sig som en löpeld.
När sedan Claudio Lotito, som ende man med tillräckligt stort ansvarskännande och mod, tar initiativet att städa upp i råtthålet får denne ta emot mängder av kritik av personer som inte har en aning om vad de pratar om.
Det är en dolk i ryggen. En hel jävla supporterskara som agerar som om den vore självaste Brutus i egen hög person.
Låt mig påminna er om vad Lotito har gjort alltsedan den nittonde juli 2004 ( ni vet, det datumet då alla var så jävla tacksamma):
*Sparkat ut den personal som har bidragit till vanskötseln.
*Gjort åtstramningar i ekonomin som i november gjorde att Lazio gick med vinst för första gången på flera år.
*Slutit avtal kring de internationella rättigheterna till matcherna.
*Ordnat en amorteringsplan för skatteskulden.
*Byggt upp en ny seriös organisation.
*Sett till att klubben andas frisk luft igen.
Och detta till trots förväntar sig vissa, snarare relativt många, mer.
Och det är därför jag dessutom börjar undra om det inte är just på grund av dessa pessimistiska, intoleranta och ovetande supportrar som Lotitos projekt kommer ta längre tid än förväntat att genomföra.
Låt mig påminna er igen.
Utan Lotitos skulle inte ens Lazio existera.
Ingen förutom Lotito var så djärv att ta över en klubb och samtidigt veta att utan ett skatteskuldsavtal, som inte kunde garanteras förrän man först hade tagit över klubben och därefter förhandlat fram det, vore pengarna till aktieinköpet fullständigt bortkastade.
Ingen utom Lotito skulle kunna fokusera så mycket på sin uppgift trots all kritik han har fått utstå.
Han kom, han slet, han sliter fortfarande.
Inget kan ställa sig i vägen för Lotitos ambitioner.
Det är inte så konstigt att Lotito fortsätter att vara auktoritär. Hur skall han kunna lita på andra när andra inte litar på honom?
För min del får han fortsätta vara auktoritär i sitt sätt att leda klubben, så länge han känner att det är nödvändigt.
För ju längre tid kritiken finns där, och ju hätskare den blir, desto längre tid tar det långsiktliga projekt som Lotito, och den fotbollsvärld som har upplevt lågkonjunkturen, har i åtanke att genomföra.
Så, fortsätt bara. Förstör för Lazio. Fortsätt att kritisera.
Under tiden tänker jag beundra Lotitos professionalism och målmedvetenhet.
Och, JA, jag tycker att Carlo Osti har lyckats med sin mercato.
Jag tycker att vi har ett bra lag.
För jag vet att Lazio inte har stora ekonomiska resurser, jag vet att begränsningar finns. Men framför allt vet jag att allting nuförtiden är en fråga om relativitet.
Lazio har ett förhållandevis bra lag, och då allting är en fråga om just relativitet, är laget för Lazios del bra.
Stendardo och Mudingayi är inga spelare som var tänkta att gå in i startelvan. De är tänkta som back-ups.
Tare värvades för att ge Lazio tyngd framåt. Inte för att ösa in mål.
Le Guen kom aldrig att ta över tränarsysslorna. För han är för stor för att kunna arbeta med så små medel som Lazio erbjuder.
Så Lotito har i min mening lyckats med sin sommar. Han har skött sitt jobb bra. Han har handlat smart och anpassat det som fattades till det som fanns.
Därtill har han på något underligt manér lyckats värva - enligt de flesta - Serie B:s bäste spelare under den föregående säsongen. En spelare som fick det att vattnas i munnar som Moggi och Gallianis.
Behrami är det exklusivaste Lazio har råd med. Om det inte är tillräckligt - varsågod, hos Juventus, Inter och Milan finns det alltid plats för ytterliggare en medgångssupporter.
Till skillnad mot den förra mercaton har Lotito i år haft tid till att forma något med egna händer, något som jag är nyfiken på.
Något som jag också tror på.
Ett lag som jag kommer att stödja.
