Atlético 1 - 0 Lazio: Inte ens nära
Det blev, som alla förväntade sig, respass ur Europa League för denna gång. Och förlusten var knappast orättvis. Lazio mår dåligt just nu.
Matchuret står på minut 70 när jag börjar författa denna text. Lazio ligger under med totalt 4-1 efter att ha släppt in ett mål på hörna tidigt in i den andra halvleken på Vicente Calderon, vars hemmaklack irriterande nog pryds av både flaggor och halsdukar med Romamotiv. Vi får igen efter att Real Madrids bortaklack på Stadio Olimpico vecklade ut en Lazioflagga modell större för några år sedan. Hur som helst - trots att vändningar kan äga rum inom fotbollen har läget sällan känts som mer omöjligt. Kvällens Lazio kan helt enkelt inte forcera in tre mål.
Jag ska inte sticka under stol med att det just nu känns mer vedervärdigt än glädjefyllt att se Lazio spela fotboll. Turbulensen kring Reja och lagledningen gör givetvis sitt, men i grund och botten tror jag att det handlar om trötta spelare samt frånvaron av så många viktiga kuggar som är den största anledningen till tragiken. Lazio har den senaste tiden inte varit ett riktigt lag i den bemärkelsen att man varit samspelt och väloljat, trots att man heroiskt slet sig fram till tre poäng mot Cesena.
Jag är imponerad av att se Matuzalem kliva fram som en riktig ledare under dessa tuffa tider (han har varit riktigt bra). Jag är glad att Mauri är tillbaka i spel. Jag gläds att se Rozzi och Zampa få speltid, oavsett hur de presterar. Jag tycker om att se ett tusental laziali sjunga trots hopplöst läge. Men i övrigt...i övrigt vill jag inte göra annat än dra täcket över huvudet och gå vidare. Det är hemskt att se sitt hjärtas lag visa sig så svagt och eroderat.
Atlético Madrid vinner kvällens match med 1-0 och går vidare med totalt 4-1. Man har varit det bättre laget sett över två matcher och det känns inte som en orättvis utgång på något sätt. Med bästa laget kanske Lazio hade haft en chans till avancemang, men nu var det inte ens nära.
När jag så smått börjar avsluta denna krönika har jag inte en susning om vad som händer med Edy Reja. Att han, liksom alla andra inblandade i SS Lazio förutom Lotito och Tare inser att den usla vintermercaton med all säkerhet blir dödsstöten för samtliga högre förhoppningar denna säsong, och vädrar det missnöjet som den karaktärsstarke individ han är, är inte särskilt märkligt. Jag har kraftigt kritiserat Reja tidigare under säsongen och vidhåller fortfarande att han i det långa loppet inte är den mest lämplige tränaren för det manskap vi har, men det går inte rimligen att förneka det faktum att han ständigt får arbeta i motvind, under usla förutsättningar. Att få stöd och arbetsro av Claudio Lotito är bevisligen lika hopplöst som att be Krösus Sork sponsra Lille Skutts morotsplantering.
Det återstår att se vad som händer inom den närmaste framtiden. Tränarfrågan löses förmodligen i afton eller under morgondagen, och sedan ska ett utbränt, sargat och luggslitet manskap ladda om inför söndagens match mot Fiorentina. Jag undrar hur spelarna själva upplever situationen. Om ett civilt företag i tjänstesektorn skär ner personalen med 25% och kvarvarande 75% måste arbeta ännu hårdare för att täcka upp förlusten, samtidigt som 10% plötsligt insjuknar i influensan, samtidigt som företagets VD beordrar både personalchef och arbetstagarna att göra sitt jobb och hålla käften - blir stämningen verkligen bra då?
Non mollare mai.
