Dagen efter
Den enda vägen är upp, säger en gammal klyscha som ibland kan sammanfatta så otroligt mycket.
Cesenamatchen känns väldigt långt bort. Det mesta känns väldigt långt bort. Man kan kasta ut en tyst och stillsam fråga till allsmäktig Gud, det är väl bara honom man orkar prata med om matchen, och hoppas på ett svar på varför det gick som det gick. I övrigt vill man bara gå vidare och spela nästa derby så fort som möjligt. Det här är rent ut sagt förjävligt. Det är oerhört svårt att glädjas över de saker man vanligtvis gläds åt i livet, dagen efter en derbyförlust.
Roma var enligt mig, precis som jag skrev direkt efter matchen igår, det bättre laget av två underpresterande sådana, i en väldigt dålig match. Förlusten var med andra ord inte orättvis i den bemärkelsen, och liksom man bör vara stor i framgång bör man också (försöka) vara stor i motgång. Detta är förvisso inte lätt för någon som verkligen älskar sitt lag, men det är trots allt skillnad på förlust och förlust.
Laziospelarna brann inte tillräckligt, och ingen hade modet att våga äga planen, men samtidigt blir det matchen igenom så förtvivlat tydligt att precis allting som händer spelar Roma i händerna. Och så har det varit under fem derbyn. Lazio har varit det bättre laget under flera av dessa möten - men ett grymt öde, en skoningslös Fru Fortuna och små, hemska tillfälligheter har avgjort. Det är gröna lasrar i ögonen på Muslera, inte Doni. Det skapas något oförståeligt hål i Lazios frisparksmurar, inte Romas. Det är målvaktstavlor från Muslera, inte Doni. Det blåses straffar för Roma vareviga match, inte för Lazio. Det är provokationer och stök från båda håll, men det är Lazio som drabbas av röda kort. Jag skyller knappast på dessa underliga tillfälligheter igår, men däremot kan inte ens den mest inbitna romanistan påstå att Roma varit det bättre laget fem derbyn i rad. Det är knappast heller så att Roma besitter någon speciell vinnarmentalitet som Lazio saknar. Men vad är det då? Och när får det lov att vara nog? Vem har svaren, och vem av elva spelare kliver fram och hellre dör innan han förlorar ett till Romderby nu till hösten?
Claudio Lotito anser att Lazio var det bättre laget samt att det är skandal att någon på läktaren bländar Muslera. Edy Reja anser att Romas backlinje gjorde det väldigt bra samt att attityden bland Laziospelarna kanske kan ifrågasättas. Och så har domen fallit för Radu och Ledesma: tre respektive två matchers avstängning. Ett riktigt tungt avbräck denna närmaste framtid, då dessa herrar varit riktigt bra under vårsäsongen.
Lotito som för övrigt ska stämma Paolo Di Canio för nedsättande uttalanden om honom och hans finansiella förehavanden. Paoletto tycker att Lotito kastat tiotals miljoner kronor i sjön på spelare som inte gjort något alls för klubben, och Di Canio kontrade själv direkt med hot om stämning gentemot Lotito. Bråket i direktsänd TV igår var typiskt italienskt, och faktiskt rätt underhållande i det övriga mörkret. Om ändå Laziospelarna kunde visa samma jävlar anamma, nästintill barnsliga tjurighet och osvikliga självsäkerhet som dessa två griniga vinnarskallar.
Ett par saker kan man som laziale ta med sig från denna match innan vi glömmer bort den helt och hållet. Stoltheten. Kärleken. Gemenskapen. Vårt eviga stöd och förbehållslösa kärlek till SS Lazio 1900 kommer aldrig att slockna. Det väntar alltid nya tider och nya strider, och finns det någon sorts gudomlig rättvisa i denna värld så har vi blivit tilldelade nog med missflyt nu.
Ieri, oggi e domani - Lazio, la prima squadra della Capitale.
