Den lille giganten
När det är knappt två minuter kvar av den tre minuter långa övertiden får jag ett sms: "Är nöjd med kryss. Kan det inte bara ta slut." 90 sekunder senare exploderar Curva Nord. Klose har knoppat in segermålet och Lazio har vunnit matchernas match.
Att vakna upp dagen efter ett Romderby utan blödande magsår - det är för mig en helt obekant upplevelse. Ingen ångest. Ingen besvikelse. Inga mörka tankar. Bara ett lugn som sprider sig från bröstkorgen och ut i kroppen - pulserande, ett hjärtslag i taget. Sedan 2-1 vinsten mot Roma svävar jag på himmelsblå moln. Det här är slutet på en lång, frustrerande väntan.
Den efterlängtade vinsten satt långt inne, och är framför allt resultatet av ett starkt kollektiv. Men, som alltid, var det några särskilt starkt lysande stjärnor som vände på den negativa trend som Derby della Capitale varit för Lazio de senaste två åren: Hernanes och Klose förtjänar båda att lyftas upp som hjältar för sin insats i söndags. De har tillsammans med Cissé lyckats förvandla ett tidigare uddlöst anfallsspel till en offensiv kraft. Reja, som fått utstå mycket kritik för sin defensiva fotbollsideologi, måste rimligtvis anses ha bevisat sitt värde då han med order om hård press demonstrerade att han har förståndet att använda den styrka Lazio har framåt.
Reja, Hernanes, Klose. De är alla stora vinnare i det här derbyt. De har alla bevisat något: Men det är i skuggan av dem som en liten man med ett stort hjärta utgjorde tungan på vågen.
Christian Brocchi - lätt att både underskatta och avfärda.
Svår att stoppa.
Om du läser det här och redan tuggar fradga - låt mig förekomma dig i din kritik: Jag är över huvud taget inte på väg in i en diskussion om straffsituationen. Allt som finns att säga om den har redan sagts. För den som vill vända ut och in på regelboken och kalla domaren för Lazios 12:e spelare är det fritt fram utan att jag säger ett ord om saken. Jag har sett mitt lag få utvisningar och straffar dömda mot sig på samma fjäderlätta grunder.
Det gör särskilt ont att förlora när man upplever att det inte är rättvist.
Det har jag stor respekt för.
Att jag hyllar Brocchi som den störste på planen i söndags beror inte på ett bekvämt domslut i straffområdet. Det är för att han mer än någon annan i det ljusblå lagbygget förkroppsligar lazialitá - ett begrepp som annars tycks ha blivit allt mer urvattnat genom åren. I Brocchi har Lazio en spelare med en inställning som överträffar allt ett lag någonsin kan kräva. I derbytider är det särskilt påtagligt under reprisbilderna: det brinner i ögonen på människan. Han vägrar förlora. Han vägrar göra en "godkänd" match. Sett till Brocchis touch på bollen är han inte mycket mer än en dussinspelare. Hans öga för spelet är "okej", och i luftrummet är han huvudet kortare än de allra flesta.
Men hans kvalité ligger varken i fötterna, utanpå eller innanför pannbenet. Det sitter i hjärtat. För i Lazio tycks Brocchi, liksom jag, ha hittat hem. Därför lyckas han också väcka något inom mig under matcher där bättre spelare kan jogga runt avmätt, vänta på bollen och irriterat slå ut med armarna då den inte kommer. Lag kan vinna derbyn utan Hernanes dribblingar, Kloses kvicktänkthet och Cissés kanonskott.
Men utan spelare som Christian är det riktigt svårt.
Forza Lazio!
