Drömmen som sprack
Jozo Glavas delar med sig av sina tankar kring Mauro Zarate i en krönika.
Mauro Zárate. Ska vi sälja honom? Är han tillräckligt bra för dagens Lazio? Kan han någonsin komma tillbaka till sin gamla storform? Ja, frågorna är många, men svaren är desto färre.
Varför har det blivit som det blivit? Spelaren som kunde göra hur han ville på fotbollsplanen, spelaren som var vår överlägset största stjärna, sitter nu ibland på läktaren under matcherna. Han är inte ens tillräckligt bra för att sitta på bänken.
Alla Laziali vet historien om den unge argentinaren från Haedo. Han gick från sitt kära Velez Sarsfield till det qatariska laget Al-Sadd, ett lite konstigt val för en stor talang. Men tiden på den Arabiska halvön blev kortvarig. Efter ett kort lån till Birmingham så kom han till den eviga staden. När han kom till Lazio så måste jag erkänna att jag inte visste så värst mycket om honom. Jag hade inga höga förhoppningar på grabben. Det enda som var lite anmärkningsvärt med lånet av den unga argentinaren var den dyra utköps-klausulen som Al-Sadd hade satt: 20 miljoner euro.
Magisk
Snabbt så visade Maurito att han var en talang utöver det vanliga. Han hade fötter likt få andra fotbollspelare i Italien. Han kunde avgöra en match på egen hand när han än ville. Han var helt enkelt magisk. Alla Laziali minns Mauritos klassiska signum: Skär in från vänsterkanten och borra in bollen i den bortre burgaveln. Han avgjorde mot Roma med ett mål som för alltid kommer bli ihåg kommet som ett av de vackraste i derbyts historia. Han vann en titel åt oss, näst intill på egen hand. Han fick alla Laziali att drömma om scudetto-dagarna igen. Med Maurito på planen så var allting möjligt.
Detta var alltså säsongen 2008/2009. Nu, fyra säsonger senare, så hade de flesta Laziali hoppats på att Maurito skulle tagit ännu ett steg i sin utveckling, mot att bli en av världens bästa spelare. Han hade definitvt potentialen för det. Men istället så sitter han på bänken mot lag som Siena och Pescara. Hur kan det blivit så här? Från att vara vårt enskilt största löfte, till att mer-parten av fansen vill ha bort honom för att frigöra eventuella övergångs pengar.
Faktorer
Enligt mig så är det flera faktorer som spelar in i fallet Maurito. Jag vill först och främst klargöra att jag inte vill att han ska lämna. Alla som såg säsongen 2008/2009 vet att han har potentialen att bli något stort. Jag kommer alltid hoppas och tro på att han kommer återfinna formen. Det är Maurito, killen som fick oss Laziali att börja drömma igen, som vi snackar om.
Den första faktorn som är viktig att tänka på är: Laget.
Alla vet att Maurito aldrig, eller allt som oftast, inte varit en lagspelare. Han har gjort som han velat på planen, och det fick bra under en säsong. Efter det så har det inte gått lika så bra som vi hade hoppats på att det skulle gått. I dagens Lazio så vill jag inte ändra någonting i laguppställningen. Jag kan inte se någon plats för Maurito i Petkovis startelva. Petkovic gillar att spela med spelare som springer upp och ner hela tiden, och som aldrig slutar springa. Kolla bara på ”Tata” Gonzalez och Lulic. Mauritos teknik och finess är enormt mycket bättre än dessa bådas, men de två passar in i Petkovics spel filosofi, vilket Maurito inte gör för tillfället.
Den andra faktorn som är viktig att tänka på är: Positionen
Jo, jag vet att Maurito även kan spela ute på kanten. Men enligt mig så gör han sig bäst som en renodlad anfallare. Vi så under hans debutsäsong vad han kunde åstadkomma från anfallspositionen. På sistone så har han inte spelat som anfallare. Han har fått spela som ytter, vilket inte gjort honom rättvis. Man kan inte döma en spelare direkt, när han inte ens spelar på sin naturliga position. Ge honom chansen som anfallare så att man kan bedöma hur han passar in i startelvan.
Den tredje och sista faktorn är: Förtroendet
Faktum är att Maurito inte fått någon kontinuitet i sitt spel sedan Delio Rossis tid. Han fick förtroendet av Rossi. Han fick chansen av Rossi, och han tog den. Rossi trodde verkligen på honom. Sen kom Ballardini. En mörk period, vi får tacka Gud för att den blev så kortvarig, för oss Laziali. Ballardini hade ingen idé. Hans filosofi gick ut på: gör det på egen hand. Vi hade verkligen inget spel under den här perioden. Samtidigt så började motståndarna att läsa av Maurito allt oftare. Han fick även att allt för stort ansvar på sina axlar. Man blev beroende av honom, fastän man inte borde blivit det. Så när det gick lite knackigt för Maurito, då gick det kanckigt för hela Lazio. Efter det så har han inte fått förtroendet av någon tränare. Reja ville ha bort honom. Gasperini ville inte ha honom. Ranieri gillade inte honom. Stramaccioni var den ende som gav honom en någorludna rättvis chans att visa vad han går för, men även nu som ytter. Nu så har det visat sig tydligt att Petkovic inte heller ser någon framtid för Maurito i Lazio.
Så vad ska man göra med Maurito? Ska man ge honom chansen som anfallare? Passar han in i dagens Lazio? Kommer han någonsin lyckas övertyga Petkovic?
Jag personligen vill inte släppa Maurito innan man gett honom en ärlig chans att visa vad han kan. Låt honom spela som anfallare i några matcher. Låt honom få lite självförtroende. Om det ändå så inte går, så har Lotito nog inget val. Han måste sälja honom.
I en perfekt värld så skulle Maurito i dag stått på toppen av sin karriär. Han skulle varit en av världens bästa spelare. Men det är inte alltid det blir som man hade hoppats på.
I en perfekt värld så skulle Maurito kommit tillbaka och fått oss Laziali att börja drömma igen.
