En krönika om ingenting
Jesper Lindberg resonerar om...absolut ingenting.
När lördagen blivit till kväll och kvällen blivit till natt kan man ibland, under berusningens intryck och påverkan, börja fundera i banor som man annars kanske inte gör. Jag tror att jag talar för de flesta som läser detta när jag hävdar att favoritlagets ups and downs blir en ganska central del av det fördunklade medvetandet emellanåt. När kvällens eller veckans förhoppningar grusats, när polarna gått hem, när ölen är uppdrucken, när det inte nappat på krogen, när du står där ensam och när ingen annan förstår, så kommer supportern i en verkligen fram. Du står där i natten, med en knuten näve, med en övertygelse som ingen jävel kan göra något åt. Du är så jävla stolt och du älskar den känslan trots att omvärlden behandlat dig dåligt och ovärdigt. Det finns en del av själen som inga världsliga ting kan rucka på - och det är kärleken till laget. Lazio som Torino som Bari som Juventus som Atalanta. De som inte förstår, de förstår inte.
Alessandro Del Piero ska lägga av efter denna säsong. Som Laziosupporter kanske det inte är världens grej. Men som calciofantast och känslosam människa är det riktigt tungt. Ale har alltid varit där, från då jag var liten snorunge på skolgården tills idag, då jag vuxit upp och lärt mig att hata Roma och se ner på norrlagen och deras dominans, eller sydlagen och deras statliga bidragsberoende och benägenhet att dra kniv för att hävda sig. Alessandro del Piero har varit en förebild i snart tjugo års tid och trots att vi Laziosupportrar aldrig kunnat dyrka honom kan man som människa i hjärtat känna hur sorgligt det verkligen är att han nu ska lämna oss. På allvar, lämna oss för att aldrig återvända. Liksom del Piero är en del av Juventus (en ganska stor del) är han en oförglömlig del av Italien och till och med av Lazio. Hans karriär och hans personlighet är en inspiration för oss alla, oavsett klubbtillhörighet.
Det är få klubbar som föräras med en människa som Alessandro del Piero - både en makalös fotbollsspelare och en beundransvärd förebild för alla oss andra. Juventus är en av dessa klubbar, Udinese en annan med Di Natale, Milan har haft sin beskärda del och Inter har på senare år hittat sin hjälte i en lojal och evigt trogen argentinare. Men Lazio, som inte varit i närheten av en profil som Alessandro del Piero på många år, vart ska dess supportrar vända sig?
Tja...vi kanske bara vägrar sluta hoppas. Vi står där i lördagsnatten med knuten näve och bara älskar Lazio, med en förhoppning om att vi också en gång kan få vara lika stolta över en enskild spelare som Juventus supportrar nu kan vara. Vi älskar Lazio och söker tröst i förhoppningen att ingen är större än klubben, vilket givetvis är sant, men likväl kan vi inte låta bli att bli gröna av avund när Turins svartvita supportrar tar farväl av klubbens störste spelare i modern tid i maj 2012. Efter över 500 matcher och nästan 200 mål samt ett oerhört ödmjukt uppträdande gentemot sin omgivning är det svårt att inte älska Alessandro del Piero. Trots klubbtillhörighet.
Vi är Lazio och per automatik störst, bäst och vackrast. Men ibland kan vi också ära de som äras bör. Del Piero är en av dessa individer. Grazie per tutto, Ale.
