En ljusblå hyllning till Di Natale
Antonio Di Natale gjorde ikväll sitt hundrade mål för Udinese. Det är värt beundran och respekt från alla oss som älskar fotboll, oavsett klubbtillhörighet.
Antonio Di Natale gjorde sitt hundrade mål i Udinesetröjan ikväll. Alla älskar Di Natale. Det är omöjligt att inte göra det.
Inte bara för att han är en klassanfallare, utan också för att han under väldigt lång tid varit trogen en mindre klubb trots en drös med anbud från De Stora. Han har varit lojal gentemot sitt Udinese i alla väder. Och varför inte egentligen? Exemplena på stora spelare i provinsklubbar som endast blivit tomma tröjor i storklubbarna finns det redan alldeles för många av. Pengar och titlar lockar, bevisligen, men Toto tycks vara en av de få som ser förbi det. Det är beundransvärt.
En dröm jag har är att pengarna i Fotbollseuropa tar slut. Att det inte längre är möjligt att gå back med 500 miljoner kronor per säsong och ändå rycka på axlarna åt saken för att en riking backar upp klubben, och köper spelare efter spelare. Legoknektar utan några band till klubben. Proffs har alltid funnits, men hur kul är det egentligen att vi går mot ligaspel i en mängd länder där ett par- tre klubbar slåss om titeln varje år? Hur kul är det för den italienska fotbollen och dess tifosi att Pazzini går till Inter, att Matri går till Juventus och att Mascara flyttar till Napoli?
Maradona blev älskad, till och med avgudad, i Napoli. Han var både utböling och utlänning. Saken är dock att han kom till en klubb bestående av en samling äkta napolitanare. De allra flesta runt om kring klubben Napoli var från staden och Maradona fostrades i den skolan. Han blev en del av det riktiga Napoli. Idag, när en spelare kommer till Chelsea, Manchesterklubbarna eller Inter, finns den lokala och folkliga själen inte kvar, åtminstone inte inom laget, och stjärnan utifrån blir bara en penningsugen utlänning i mängden. Jag tycker det är så jävla tråkigt.
Jag vill att AIK är AIK från Stockholm och inte från varken Argentina, Serbien eller Liberia. Jag vill att Lazio satsar på sina talanger från ungdomsleden och upprätthåller en stolthet i att göra det. Jag vill att Tottenham, Chelsea och Arsenal ska utgöras av spelare från London som lärt sig brinna för klubben sedan nappflaskan.
Saken är också den att jag fullständigt skiter i om kvaliteten på spelet blir sämre. Jag tycker det är betydligt mycket större att se tvåtusen personer på läktaren i en italiensk Serie C1-match jubla då den lokale supertalangen, med hjärta för sina kvarter där han vuxit upp, avgör en match, än att se sjuttiofemtusen på Old Trafford jubla då ett gäng brassar och portugiser trollar sönder West Ham. Jag vill mycket hellre vara bland människorna i det första exemplet. Det är äkta, det är inte plast, det är inte fejk. Det är sådant som överlever i längden.
Lazio är inte på något sätt bättre än någon annan. Lazio har fostrat spelare som Marco Di Vaio, Alessandro Nesta, Lorenzo De Silvestri, Giampiero Pinzi, Maurizio Domizzi och Kiko Macheda, men dessa har tappats bort på grund av inkompetens, fullständig idioti och ett kortsiktigt tänk från klubbens sida. Visst hade det varit en annan sak, även för en svensk supporter, att se på ett Lazio med dessa bandieri, än ett Lazio med en drös individer som bara ser till sig själva och hur mycket pengar man tjänar? Även om Lazio av idag nu råkar bestå av en del väldigt duktiga fotbollsspelare.
Tänk om Lazio någon gång i framtiden hade nått CL med ett gäng grabbar från Rom, som vuxit upp tillsammans, som alltid varit laziali och som inte tvekat att offra liv och lem för sin klubb. Grabbar som inte spelar för pengarna i första hand utan för stoltheten, för glädjen i att få ta del av denna fantastiska möjlighet och bära fram sitt eget folks förhoppning om triumf. Det hade varit en oerhört vacker syn. En inte minst värdig sådan.
Vi kanske aldrig får se det, om utvecklingen blir ännu sjukare. Eller så får vi kanske se det, nån gång, när den äkta passionen och kärleken segrat över pengarna. När folk går till arenan för att skrika sig hesa för grabbarna på planen, för att de är en förlängning, kanske själva spjutspetsen, av staden där man bor. När spelare som Antonio Di Natale, som ser andra värden med sin fotboll än pengar och titlar, finns i överflöd i de italienska klubbarna.
Når vi någonsin dit? Det är en vacker tanke, i alla fall.
